AzricaK

Så, nu sitter jag här hos älsklingen :) Busen ligger och ser på Dödligt vapen, medan jag sitter här och bloggar lite. Vart rätt så sjuk de senaste dagarna, haft en nasty hosta och igår när jag skulle tvätta av mig sminket fick jag näsblod (för första gången i mitt liv, bortsett från gången då jag fick en fotboll i fejset av en ungj*vel!) Inte så trevligt, men vad gör man.

Har smittat älsklingen också, så nu är han också sjukis.. stackarn :( Men det är lugnt, ska se till att ha hand om honom nu.. koka te och göra god soppa :) Vet inte.. känns så jäkla normalt att bara sitta såhär, tillsammans.. men ändå avskilt. Vi är i samma rum, men gör ändå två helt olika saker. Den känslan älskar jag. Att jag kan ha honom på en armlängs avstånd, och bara se på honom.. medan han är helt insatt i filmen. Underbart! .. totally love it :)

Imorgon ska baby iväg tidigt för att hjälpa en kompis med flytten, medan jag får ligga kvar och sova ut. Får väl ta och städa lite när jag vaknat, och göra nån frukost (eller lunch.. beroende på hur "tidigt" jag vaknar) så att baby inte blir arrrrrg :P Hehe..

Finns det något skönare än när fredagen kommer och man sitter och degar i sina mjukiskläder? Dessutom med den man älskar.. som grädde på moset!

Nepp, nu ska jag gå och lägga mig i soffan med Toni. Ska hoppa på honom och påbörja ett kuddkrig.. eller kanske inte :P Kanske bara kryper ihop intill honom och njuter av stunden.. av livet.

..har du nånsin känt en saknad, den som skär ända in i själen,
greppar sig fast med sina vassa naglar och vägrar släppa taget?

Jag tycker inte om detta. Tycker inte om att vara 69856724 km ifrån honom, och under tiden är min enda tröst ett ljud, en röst i telefonen, som säger att det snart är över.. att det snart är fredag. Jag vill att det ska vara fredag nu, nu, NU! .. but wishing's no good när det bara är onsdag imorrn.



Cudno je to.. kada se kao dijete zaljubis, and after that it only gets worse. Osjecanja samo rastu, skoro kao kopriva, i svaki put kada se ponovo zaljubis - kazes sebi "This is it. This is what I've been waiting for". I kada sve to nestane, potone brzinom Titanika, mislis da nikada vise neces voljeti kao sto si do sada. Sve te boli, i ubjedjen si da je to bila ta ljubav prava.. koja se samo jedanput dogodi.

I catch myself smiling, djupt försjunken i mina egna tankar. Vad roligt egentligen.. ens allra första crush, som man trodde att man aldrig skulle komma över. Där ser man denne, och ler åt hur fånigt allt var.. ah.. mladost, ludost...

Men sedan, en vacker dag, dyker den där personen upp.. som gör att man känner sig som en 13-åring igen. Alla föregående förälskelser bleknar i jämförelse med denna.. och jag tror uppriktigt sagt att människor är såna. Människor som säger att de kommer älska någon för evigt, no matter what, säger det enbart utav den anledningen att de inte träffat någon ny. Och har de träffat någon ny, och kommer fortfarande med samma uttalande, då lurar de bara inte personen ifråga.. utan även sig själva. Bigtime.

Jag var själv en sådan människa förut. Jag trodde uppriktigt sagt att det fanns människor man alltid skulle älska (då menar jag inte föräldrar, syskon etc., utan mer personer man haft romantic feelings for), men det ändrades den dagen... då han tog min hand och såg mig rakt i ögonen.
Allt annat bleknade och bleknar än idag i jämförelse med honom. Det finns ingen person i hela världen som skulle kunna ersätta honom, och det är jag glad för.

Han får mig att växa, att bli en bättre människa.. eller kanske helt enkelt till att bli mitt rätta jag. Och för det är jag honom evigt tacksam.

.. i na kraju, kada noc padne i ceznja se polako priblizava,
dovoljno mi je da cujem njegov glas.. i tada znam da ce   
sve biti u redu. I sasvim sam sigurna da je moje pravo    
mjesto u njegovom toplom zagrljaju..                  
         

Izvini sto sam usla bez kucanja, to je samo stara navika...


Men vadå frihet, när det hela går ut på att vara andra till lags.
Så känns det just nu. Ett år av mitt liv har jag spenderat på att läsa till lärare.. visst, jag kan med säkerhet säga att det har varit en upplevelse i sig och jag har "växt som människa", men är det verkligen det jag vill göra? Jag är tjugo år gammal, och oroar mig redan över att det är dags att komma på vad jag vill göra med mitt liv.
Sedan tänker jag på alla 40+-människor som satt två-tre stolar ifrån mig på förra årets föreläsningar. Om de kan plugga vid 45-års ålder med tre barn hemma, så är det väl fan inget att oroa sig för!

Men ändå.. jag är en människa som gillar att veta vad som händer ett år framåt. Det innebär inte att jag är en "planeringsmänniska", utan jag är mer ta-dagen-som-den-kommer-lagd, men jag gillar inte att inte göra någonting.. eller att en dag behöva ångra saker jag inte gjort.
Så, med andra ord: jag vet inte om jag vill bli lärare, men är inte modig nog att skita i det och satsa på annat. Jag har en fot i det säkra genom att gå den här utbildningen, men ändå.. det känns som att jag vill annat. Samtidigt vill jag inte göra min mamma besviken..

Satt nyss och kollade in utbildningar i Trollhättan.. bl a. socionomutbildningen (vilket jag ville från första början, men det är så j-la svårt att komma in i Gbg) och det är lockande måste jag säga. Men jag vet inte.. jag är kluven.

Detta får dock vänta ett tag. Skolan börjar den 28:e och det känns smått deprimerande faktiskt.. kanske därför att jag inte brinner för det så hemskt mycket. Men i vilket fall så får jag väl ta tag i det, och hålla på med det tills jag kommit på nåt bättre..



Svirajte mi jesen stize, dunjo moja, jesen rana. Nek' zazvone tambure u transu..

Eh, jesen...