AzricaK

Ge mig sol.. NU! Pronto! Det spelar ingen roll att det är kallt, I want some sun.. please God!

Älskar inte ni känslan av att vakna på morgonen, och solen skiner in genom fönstret? Mitt rum är iallafall vänt mot.. eum.. det håll där solen stiger upp, and I love it! Sist solen var framme (medan jag fortfarande sov) ropade jag på min mamma. När hon kom in i rummet sa jag "eee, mama.. de izgasi to svijetlo fan.. udjete kao da je vaser u sobi, a ja jos uvijek spavam!". Hon ba "kakvo svijetlo ba?" .. wiihuu, ni fattar hur gött det var då :)

Aaaaanywho, börjar sakta men säkert komma igång med min C-uppsats nu (ja, ni hörde rätt.. C-uppsats. Och nej, det innebär inte att jag är klar med skolan.. jag har fortfarande ca: 2,5 år kvar.) Har i alla fall kommit på vad jag ska skriva om. Jane Eyre (av Charlotte Brontë) - the nature of love between Jane and Mr. Rochester. Kommer nog kunna go on and on om det.. ako Bog da.

Sen är det skumma saker som händer runtomkring mig. Jag inbillar mig att min mamma ropar på mig, och när jag svarar säger hon att hon inte sagt nåt.. eum, what? Sen så ska hon alltid skrämma upp mig och säga "nemoj se odazivati, to te sejtani zovu".. snälla, skräm upp mig lite mer, tack! Sen har min tv en tendens att sättas på och stängas av kad mu je cejf. Men det är en annan femma.

Imorrn är jag ledig ("göttans", som en viss person skulle sagt) och jag får se vad jag hittar på. För att vara helt uppriktig så längtar jag till Joksimovic-konserten.. det känns som om det vore evigheter sen jag gjorde nåt riktigt kul. Sen får vi se om det blir kul, men det ska det banne mig bli! As they say: det blir vad man gör det till.

Lallala, livet är en fest.. yea sure, den som sa det gick uppenbarligen inte i skolan och var arbetslös. Did I mention att the b*stard säkert också var en arvinge till nån rik fetknopp? Haha.. surt, sa Azra.

Sitter och lyssnar på Christina Aguileras "Walk away". Jag riktigt njuter av att lyssna på musik som är överens med humöret jag är på..

And it hurts my soul, 'cause I can't let go.
All these walls are caving in,
I can't stop my suffering.
I hate to show that I've lost control,
'cause I.. I keep going right back
to the one thing that I need to walk away from ...

Det blir inte alltid riktigt som man tänkt sig, men det är bara att resa sig och keep breathing. Det som inte dödar, det härdar, säger man ju.. och så är det. Måste börja ta tag i saker nu.. inga stora grejer, men ändå. Jag kommer att må bättre.. jag kommer att känna mig som förut. Jag går tillbaka.. till mig själv. På sista tiden har jag inte stått på två ben, jag har lutat mig mot något.. mot någon. Jag vill inte det.
Många jag i en och samma text, men låt gå. Nu blir det nån bra film, för att take my mind off other things..

Nu tänkte jag ta upp ett väldigt hett ämne, som har på sista tiden diskuterats flitigt. Jag vill bara BETONA att jag INTE kritiserar någon och jag har absolut inget emot homosexuella människor.

Homosexualitet. Vad är det egentligen? Det är (kort och enkelt) när en människa hyser romantiska känslor (eller vad man nu kan kalla det för.. är kär i?) för en annan människa av samma kön. Alltså, en man är kär i en annan man eller en kvinna är kär i en annan kvinna.

Det här med att homosexuella ska få adoptera har varit ett hett debattämne en längre tid nu, och jag har funderat lite. Jag tycker inte att det är fel, heller. Som många säger: Ett barn förtjänar att älskas villkorslöst, oavsett vilka föräldrarna är. Med andra ord, hellre två likakönade föräldrar som älskar en över allt annat på jorden, än två föräldrar (alltså kärnfamiljen: mamma, pappa, barn) som inte ens vill ha sitt barn.

Men jag tycker nog ändå att det är lite naivt att påstå att ett barn inte påverkas utav the fact att båda föräldrar faktiskt är män eller att båda är kvinnor. För se det så här: Bara för att föräldrarna är homosexuella innebär detta inte att deras barn kommer att vara det i framtiden. Är föräldrarna två män, så har ju barnet inte fått "smaka på" vad en mors kärlek är, och detta kan komma att skapa problem på lång sikt.

Är barnet själv en flicka, får hon inte uppleva samma slags kärlek som hon hade gjort om en utav föräldrarna hade varit en kvinna. Jag vet att många kommer att tänka "men det finns ju andra i barnets närhet som kan ge kärlek", men det spelar ingen roll. Jag tycker ändå att det är viktigt med en mors kärlek (sen om det är den biologiska mammam eller adoptivmamman, det spelar ingen roll), och jag tror knappast att det hade stått i psykologiböcker om det inte hade varit så. På längre sikt kan barnet, när det blivit vuxet, själv ha problem med kontakt med andra kvinnor. Kanske med sitt  eget barn, arbetskollegor mm.

Är barnet en pojke, hur har han då lärt sig om hur man ska behandla en kvinna? Vad folk än säger, så ÄR män och kvinnor inte likadana. Inte psykiskt sett. Och pojken lär sig knappast genom att se på sina pappor.

Jag vet inte, tycker att detta är ett väldigt intressant ämne, och som sagt.. jag har absolut inget emot homosexuella, giftemål mellan homosexuella eller att de skaffar barn. Det enda jag försöker få fram är att jag tycker att man är lite blåögd om man tror att barnet inte påverkas alls om föräldrarna är utav samma kön.
Det måste väl ändå ligga någonting bakom det hela, om naturen nu kräver två olika kön (man + kvinna) för att ett barn ska bli till?

.. eller hur det nu var man sa.

Det var änna ett bra tag sen jag skrev, va? Aja, låt gå. Ibland har jag faktiskt ingen lust att sitta framför datorn, ännu mindre att blogga. Så vad händer hos mig? Inte så mycket faktiskt. Just nu är det nog bara skolan som är "the sheeeet" (i en bra bemärkelse då.) Har iförsig bara en lektion i veckan, och det går väl. Problemet är bara att hitta ett ämne att skriva om i c-uppsatsen! Panik på hög nivå snackar vi alltså. Men det löser sig! (.. sa mannen som bajsade i badkaret, hähä.)

Igår, mina kära vänner.. så hände något! Det var nämligen så att vi skulle uppträda i Kortedala (vi = min kära dansgrupp som jag älskar så mycket.. LOVES IT! .. eller inte.) Klockan sju skulle vi mötas utanför Folkets Hus, och när jag anländer dit står alla utanför och väntar.. det var alltså lite fishy redan då. Sedan kommer någon och informerar oss om att en oldie råkade SÄGA FEL, och att vi ska uppträda 7:e mars. Ja men liksom.. 8:e februari och 7:e mars låter ju väldigt lika, såpass lika att man blandar ihop dem! Aja, anyWHO.

Det här med dansen har faktiskt börjat gå överstyr, och jag sitter bara och skrattar. Jag skrattar åt alla som slåss för sin överlevnad där, som om det vore på liv och död. Jag skrattar åt folk som inte kan dölja sin svartsjuka och ilska över att jag dansar igen. Det är så jävla komiskt egentligen. Dansar jag för er skull? Nej. Får jag betalt för att dansa? Nej. Jag dansar för att jag tycker att det är KUL.
Och ni bullshitters som säger att ni går dit för "sällskapets" skull. WHAT? Vilket jävla sällskap? Hade jag dansat för den saken hade jag LÄTT slutat för lääääänge sen. Det finns inget folk än bosnier som är grymmare på att snacka skit (såpass mycket att det tom. luktar ur käften på dem) och ändå stå och LE samtidigt. Då snackar vi inte bara om same ol' skitsnack mellan "VÄNNER".. o nej, kära läsare. Där skulle syskon hugga varann i ryggen för att stå på en "bättre" plats i en koreografi. Det är så att jag vill gråta och skratta på samma gång.

Det är rena rama Days of our Lives där. Jag väntar bara på att någon ska dra en Marlena, och jag har mina aningar.. spänningen stiger!

Det var väl det jag hade att säga då.. det är lördag, och jag har inga planer. Varför har jag inte det, liksom? Ska ta och smida några nu.. hoppas att allt är bra med er!