She's young and tender, but will life bend her?
She only smiles, he only tells her
that she's the flowers, the wind and spring.
In all her splendor, sweetly surrendering,
the love that innocence brings.
Almaz, pure and simple,
born in a world where love survives.
Now, men will want her, 'cause life don't haunt her.
Almaz, you lucky, lucky thing...
Det känns som att det är mycket på gång just nu. Som att en hel del förändringar i mitt liv håller på att träda in, sakta men säkert. And as I always do, så välkomnar jag all slags förändring med öppna armar. Det är väldigt konstigt egentligen... jag är en väldigt bekväm människa, eller hur man nu ska förklara det. Visst gillar jag förändringar as much as the next person, men samtidigt är jag livrädd för dem. Jag är som mest trygg i mitt eget hem och visst är det kul att resa, men efter en vecka har jag fått nog och vill åka hem. God damn it, jag är tvilling, I'm not supposed to be like this! Jag beter mig som en jävla kräfta (no offense små kräftor därute..) Äh, vetefan vad det kan bero på egentligen... är så himla sprallig och pratig av mig, men samtidigt får jag gång på gång höra att det är svårt att veta var man har mig. Tydligen känner man mig aldrig ända in i själen, oavsett hur nära man tror att man kommer mig.
Okej, enough about me (känner mig nästan lite egoistisk här ju...) What's crackin'-lackin' hos er då? Här händer det inte så mycket, känner att jag vill bli rik... typ vinna på lotto, så jag kan köpa mig en fetinglägenhet och en stor jävla lyxjakt med typ 5 sovrum, 3 badrum och en bassäng. Det räcker så, jag är inte kräsen eller krävande av mig ju.
Men hallå fan! Nu kom jag ju på att Paradise Hotel har börjat! Måste rusa (först en sväng förbi kylen för att hämta en cola... mmmm.... cola... finns det något godare? Typ när man är törstig och öppnar en burk.. och den är iskall... och man klunkar den... ahhhh koji merak...) Just det ja... hallå!! Den kommer ju sluta snart! ...fan!
*Gone...*
Ko bi rekao...
Det kanske är sant, det de säger....
att ögonen verkligen är själens speglar.
Ne znam ja da muski poginem..
Od tvojih hiljadu lica, vise ni jedno ja ne prepoznajem.
A ja gospodar sitnica, trudim se da bas nista ne saznajem.
Sto si tudja, sto me varas sa svima, to sto svako moze tebe da ima.
A ja cutim, ja te poklanjam njima, i tako doveka...
A ja samo ruke podignem, na tvoj pogled ja se predajem.
Ne znam ja da muski poginem, i zato bez tebe ostajem.
A ja samo ruke podignem, i zastavu belu okacim
na sred sobe da te ne vide, dok se ti za drugog oblacis...
Od mojih hiljadu rana, svaka je tvojom rukom naneta.
A ja bez noci i dana, pravim se da mi nikad ne zasmeta..
Sto si tudja, sto me varas sa svima, to sto svako moze tebe da ima.
A ja cutim, ja te poklanjam njima, i tako doveka...
Ili tako barem Sasa Matic kaze. Ne znam bas da li bih se slozila ili ne, ali je dobra pjesma kako god. Ne orkam bas ove venorezajuce pjesme (ili kako da ih nazovem) gdje pjevac/pjevacica zavijaju kako bi dali zivot, oci, ruke, noge, ovce(?) za osobu koju vole... mislim halo, imaj malo ponosa. Ali dobro, moram i ja ponekad biti malo dvolicna pa slusati ove beterske glazbe. Beter.. bas je haos rijec, podsjeca me na ovu jednu osobu koja je znala koristiti milion takvih nekih rijeci za (da ne kazem) puknute ljude, mislim... da ti suze krenu od smijeha. Beter, debil, papak, hahar... you name it.
Eto tako, to je bilo to od mene... a cudno je da se ne zna sto daljina ucini dok covjek malo ne mucne glavom. Rece mama "tesko na stope" u jednom sammanhangu o kojem sada necemo, ali ko ce ga znat.. mozda je tako. Sve u svoje vrijeme uostalom... a do tada glavu gore i nogu pred nogom. Samo sto me malo muce ove.. kako bih rekla... koze oko mene. Nekako su uvijek prisutne, a kriju se kao sto zmija krije noge... iiiiissss koko, iiiiissss.
....i da se ne zaboravi: Za dobrim konjem prasina se dize. Aiiiiight.
- The Master of Ego -
A bird might as well shit on me.
Ibland önskar jag att folk kunde läsa tankar. Förstå varför jag är kort och tillbakadragen. Eller så önskar jag att de helt enkelt kunde dyka upp vid ytterdörren, iklädda endast i ett leende och en varm famn.
Men folk kan tyvärr inte läsa tankar.......... fan också.
Kad tad se svi vrate...
...pa cak i ja.
Och det känns väl sisådär lagom roligt att vara tillbaka. Regnet öser på för fullt här i landet lagom (okej, för tillfället är det torrt, men vi får se hur länge) och solen skiner på i Sarajevo. Bosnien har bjudit på en hel del roligheter och många ställen har besökts. Havet blev tyvärr inte av, men jag kan inte direkt påstå att jag känner av det (förutom att jag inte är världens brunaste nu då.) 16 dagar var lagom, för annars blir jag riktigt homesick.
Sommaren har bjudit på en hel del nya låtar, och en av dem har (tyvärr?) varit Funky Gs Bice mi tesko. Det hela började med att vi skrattade åt henne och hennes alien-weirdo-dans. Jag menar allvar, hennes dans är som från en helt annan planet. Men sedan började jag helt enkelt att tycka om den (kanske för att den är så catchy.) Pa onda na kraju kaze "al' sve je tako kako je, to sto se mora lako je... gde god da bio, srecan mi bio"... tänkvärt, kanske.
Äntligen blir uppdateringen av och det känns som att jag har en hel del att berätta för er, kära läsare, men samtidigt känns det som att jag helst bör hålla allt för mig själv. Inte utav rädsla för vad andra ska tycka eller för att vissa saker är såpass hemliga, utan för att jag har insett vad folk går för. Både folk som är direkt kopplade till mig och människor som man bara "känner." Visst, jag är oerhört självisk: jag tycker inte om att dela med mig det som är mig kärt, framför allt människor. Och visst, man kan inte äga någon, men... jag har på något konstigt sätt ändå lyckats bli besviken. Besviken på saker som inte har med mig att göra längre.
Men man lär så länge man lever, och det får helt enkelt bli en läxa för framtiden. Om jag från och med nu inte delar med mig mina allra innersta känslor, slipper jag ta det personligt nästa gång någon liknande händelse inträffar. För sant som det är sagt, visst finns det en hel del fantastiska människor som gläds åt och framför allt med en då bra saker händer i ens liv. Men det finns även lika många som gör den direkta motsatsen. Dessa människor tycks vänta på att ett kapitel i ens liv ska ta slut, för att de sedan ska ta vid precis där man själv slutade. Ne znam...
Jag kan i alla fall dela med mig att jag mår oerhört bra nu. Jag somnar med ett leende på läpparna, och jag vaknar på precis samma sätt. Jag känner mig som samma gamla Azra som kunde le åt ingenting, skratta för ingenting. Visst är det skönt att ha någon som det pirrar i magen på grund av, men det är ännu skönare att finna en oerhört bra vän i den personen. Någon som man kan skratta ihop med tills man kiknar, någon som man inte behöver uttala ett endaste ord till för att denne ska förstå precis vad man menar. Någon som får en att vara sig själv, helt enkelt...
Nu är det dags för mat och sedan får jag se vad livet bjuder på. Och som en vis man en gång sa:
"Life is what happens to you while you're busy making other plans."
Och det känns väl sisådär lagom roligt att vara tillbaka. Regnet öser på för fullt här i landet lagom (okej, för tillfället är det torrt, men vi får se hur länge) och solen skiner på i Sarajevo. Bosnien har bjudit på en hel del roligheter och många ställen har besökts. Havet blev tyvärr inte av, men jag kan inte direkt påstå att jag känner av det (förutom att jag inte är världens brunaste nu då.) 16 dagar var lagom, för annars blir jag riktigt homesick.
Sommaren har bjudit på en hel del nya låtar, och en av dem har (tyvärr?) varit Funky Gs Bice mi tesko. Det hela började med att vi skrattade åt henne och hennes alien-weirdo-dans. Jag menar allvar, hennes dans är som från en helt annan planet. Men sedan började jag helt enkelt att tycka om den (kanske för att den är så catchy.) Pa onda na kraju kaze "al' sve je tako kako je, to sto se mora lako je... gde god da bio, srecan mi bio"... tänkvärt, kanske.
Äntligen blir uppdateringen av och det känns som att jag har en hel del att berätta för er, kära läsare, men samtidigt känns det som att jag helst bör hålla allt för mig själv. Inte utav rädsla för vad andra ska tycka eller för att vissa saker är såpass hemliga, utan för att jag har insett vad folk går för. Både folk som är direkt kopplade till mig och människor som man bara "känner." Visst, jag är oerhört självisk: jag tycker inte om att dela med mig det som är mig kärt, framför allt människor. Och visst, man kan inte äga någon, men... jag har på något konstigt sätt ändå lyckats bli besviken. Besviken på saker som inte har med mig att göra längre.
Men man lär så länge man lever, och det får helt enkelt bli en läxa för framtiden. Om jag från och med nu inte delar med mig mina allra innersta känslor, slipper jag ta det personligt nästa gång någon liknande händelse inträffar. För sant som det är sagt, visst finns det en hel del fantastiska människor som gläds åt och framför allt med en då bra saker händer i ens liv. Men det finns även lika många som gör den direkta motsatsen. Dessa människor tycks vänta på att ett kapitel i ens liv ska ta slut, för att de sedan ska ta vid precis där man själv slutade. Ne znam...
Jag kan i alla fall dela med mig att jag mår oerhört bra nu. Jag somnar med ett leende på läpparna, och jag vaknar på precis samma sätt. Jag känner mig som samma gamla Azra som kunde le åt ingenting, skratta för ingenting. Visst är det skönt att ha någon som det pirrar i magen på grund av, men det är ännu skönare att finna en oerhört bra vän i den personen. Någon som man kan skratta ihop med tills man kiknar, någon som man inte behöver uttala ett endaste ord till för att denne ska förstå precis vad man menar. Någon som får en att vara sig själv, helt enkelt...
Nu är det dags för mat och sedan får jag se vad livet bjuder på. Och som en vis man en gång sa:
"Life is what happens to you while you're busy making other plans."