AzricaK

Pa gdje si ti meni, misu moj? 

Så löd den allra första raden i min och min daidzinicas (morbrors frus) konversation igår. Hon ringde för att kolla om mammas flyg från Sarajevo hade landat än. I det tillfället insåg jag att ändå om jag inte är riktigt den allra yngsta i familjen så kommer jag vara det i deras ögon (då menar jag moster, morbröder, kusiner osv.) Den yngsta är två år yngre än mig, men det hjälper inte att han nästan är två meter lång. Ingen babyfaktor där, inte. Så därför blir jag automatiskt minstingen och därmed kallad för namn så som misu (direkt översättning blir ju då musen), Azric, Azrica och slutligen Azricak. Och jag kan inte påstå att jag inte gillar det. Det får mig att inse hur viktig familjen egentligen är och hur blessed de med stora sådana är.

Över till en annan sak. Det är såååå sjukt hur folk kan ta sin friskhet(?) för givet. Inklusive mig själv. När man är frisk så ägnar man knappt en tanke åt de som inte är lika friska, som kanske lider av någon sjukdom. Var på vårdcentralen igår och fick reda på att jag har urinvägsinfektion, och det är ju inget nytt i sig. Det är fjärde gången jag får det nu. Men den här gången har det spridit sig längre upp (än vanligt) och smärtan är obeskrivlig. Sen hjälper det inte att man plötsligt börjar kissa blod och får en almost-hjärtattack. Den som har haft urinvägsinfektion vet hur smärtsamt det är. Inte bara gör det ont när man väl kissar, utan man får lömska anfall som tvingar en till att sitta på toalettstolen i evigheter. Nu har jag i alla fall fått antibiotika och dricker litervis med te och tranbärsjuice (tranbär ska tydligen hjälpa att bli av med bakterierna.)

Jag veeeet, jag lät som en gammal tant nu som envisas med att säga hur viktigt det är att vara frisk och bla bla blaaaa, men sånt inser man oftast inte förrän man själv blivit sjuk på något sätt. Nu ska jag ta och maila min lärare för att fråga vad jag behöver ta igen (har missat två viktiga föreläsningar.. FAN!) och sen ska jag gosa ner mig i soffan. Hoppas ni får en fin helg, mina vänner.

KuPuss då, va!

"When all is said and done, you are part of me. That's the way it was meant to be. People are brought together for a reason, everything happens for a reason. I believe the reason that you and me were brought together was because we complete one another. We fill in each other's missing spots with love. And if someday God decides to tear us apart, I trust that there is a reason. Cause if there is a reason for love, there is a reason for life beyond it."   - Unknown

Vid många tillfällen kan det vara oerhört svårt att skilja på känslor och minnen, det är jag övertygad om. Den där låten kan helt plötsligt dyka upp på ens playlist, eller så känner man av den där parfymen.. och som om någon hade knäppt på fingrarna så är man tillbaka på ruta ett... igen. Det kluriga med minnen är att de alltid lever kvar, om inget annat än innerst inne i en. Det gäller bara att lära sig leva med dem, att omfamna dem och acceptera dem för vad de är: minnen.

Det låter säkert naivt, men jag tror verkligen att allt händer av någon speciell anledning. Sedan kan jag inte påstå att jag tror på att det finns människor som är ämnade för varann, utan det är en fråga om hur väl man kommer överens och passar ihop...

Det blev some deep shit nu, och egentligen ville jag bara let you know att jag lever och mår bra. Dagarna flyger förbi, vissa smoothly, andra not so smoothly. Men det funkar, liksom. Det är som med allt annat: det gäller bara att anpassa sig. Once you've done that är the hard part över... zar ne?

Nu är det dags för en snabbisdusch (yeah right... jag? duscha snabbt? HA!) och sedan bär det av mot stan och en fika med min Shirre-Firre. Lataaaaaaaaaaa'.

..al' nisam ja ni pola tol'ko los k'o sto kruze glasine..

Imaju dvije-tri pjesme koje ce mi uvijek biti ono close to heart i zato pokusavam da ih ne slusam precesto. Mislim... da mi ne bi dosadile... ali je tesko neslusat ih.. see for yourselves:

¤ Prljavo Kazaliste - Uzalud vam trud sviraci
¤ Prljavo Kazaliste - Na badnje vece
¤ Djordje Balasevic - Provincijalka
¤ Parni Valjak - Dodji

Jag behöver kanske inte ens tillägga att Prljavo Kazaliste su daleeeeeko mina favoriter. Självklart finns det en hel hög med låtar som jag älskar lika mycket, men dessa fyra är något alldeles speciellt. Musiken... texterna... allt är så perfekt.

..pijem da je zaboravim, a zelja se veca stvara...

Det har hänt så himla mycket på sista tiden och jag hänger inte riktigt med, känns det som. Livet går för snabbt för mig ju! Life, slow down! Let me take a moment... Först vill jag börja med att berätta att praktiken äntligen är över. Hur mycket man än klagar på skolan så är skolan the sheeet jämfört med jobb, ärligt talat. Eleverna har varit otroligt gulliga den här gången, och under min sista lektion med en av sexorna fick jag ett jättegulligt brev av en av killarna. Det stod att han var jätteglad över att ha haft mig som "lärare" och att han hoppades på att jag skulle jobba på skolan (deras då) efter min utbildning. Hur gullig kan man vara, egentligen?

Sen till en annan sak. A iz razlicitih razloga pisem ovaj dio na nasem, posto se radi o osobi koja ne razumije nas :P U skoli ima jedan ucitelj (pod navodnicima, posto im samo pomaze oko racunara) i nedavno on sjedi sam i rekoh da budem malo drustvena, sjest cu pored njega da mu pravim drustvo dok jede. Pokaza se da je pravo cool osoba i pisala sam se od smijeha dok smo pricali o kako je on dosao do tog posla. Nista, ispijem ja svoj caj, fino se pozdravim i odem na cas sa devetim razredom. Kad jucer u personalrummet, nigdje zive duse a ja navalila na kolace sto su bili na stolu, ulazi taj isti ucitelj i sjeda pored mene. Ne znam ni ja kako, ali smo nekako skrenuli na temu festanje. Raspricala se ja gdje ja izlazim i sve to, kad ni pet ni sest mene lik pita "Pa... ovaaaj.. mozes li mi ti nekad pokazat gdje se izlazi? Mozda sad za vikend?" Haha.. situacija je bila tako glupa i nezgodna da sam ja samo zinula i rekla "eeeehh.. jag...vet... inte.. alltså.. hmmm... jag vet inte." Let me remind you da lik sigurno ima 35 godina, ako ne i vise. I da, znao je koliko je meni. Jag hatar såna situationer. Man vill inte vara taskig, men samtidigt är man så jävla chockad att man inte ens tror sina öron. Uglavnom, na kraju je pitao za broj i brzo sam spucala laz da mi telefon cesto ne radi. A u glavi kontam "joj, kud nisam ovaj pekfingerring stavina na ringfinger", tako bih makar imala super razlog. To make a long story short, dala sam mu mail i cim sam dosla kuci vidim da me je dodao na MSN. Tro fan da sam klickala na acceptera inte. Odma.

Så... nu är det lördag och jag sitter fortfarande och funderar på vad som händer ikväll. Bowling finns med på listan, likaså biljard och bio. Tripple B, typ. Fast grejen är ju då att varje gång många människor är inblandade i ens planer så tar det hundra år att bestämma sig. I såna här stunder önskar jag att jag vore Mussolini och kunde beodra folk att göra som jag vill. Det, eller annars... I morgon måste jag börja på renskrivningen av intervjun och sedan är det dags för att anpassa sig till skollivet igen. Tentor, inlämningar och  massa annat smått och gott. Woooo-frickin'-hooo.

..uz tebe ja sve sam vidio.
Stare mostove, mokre ulice,
duge obale i more nemirno,
svijet dok se rusio.
Nije istina da zaboravljam
sva tvoja nadanja i stradanja...

Visst är man en sådan person som älskar att ha rätt, men just när det kommer till en specifik sak så suger det. Jag har haft mina misstankar sedan första dagen, men man säger ju "tro alltid det bästa om någon innan denne bevisat motsatsen" och det har jag levt efter också. Tills nyligen. Eller igår, rättare sagt. Jag skulle aldrig kunna vara vän med någon iz koristi, utan gillar jag någon och personen har sunda värderingar så är det right on. Lite synd är det ju när man inser att alla inte funkar likadant.

Jag förstår inte hur någon kan le mot en och låtsas vara ens vän, för att sedan kasta skit på en så fort man vänt ryggen till. Gdje ti je obraz u tom svemu? Gdje je ponos? Jag dömer aldrig människor efter hur de lever sitt liv, utan för deras handligar mot mig, i ovaj je put sve jasno. Det finns nästan ingenting jag inte skulle göra för en kompis, och låt det vara tydligt att du hade ett enormt stöd i mig... en enorm styrka. Något som du har låtit rinna ut i sanden. I zbog cega? Duplog morala, neiskrenosti, ljubomore... listan är lång.

"This, too, shall pass" sägs det och sant som det är sagt. Ne, nisam ti vise drug, ali ti nisam ni neprijatelj. Ne mogu ti pomoci, ali ti necu ni odmagati. Det enda som kvarstår är att bara fortsätta som om ingenting hänt.
Ja mogu, samo nisam sigurna da li to isto vazi za tebe.

A sada nesto drugo. Hajmo... svi ruke u zrak:

Sminket är på plats, håret är fixat. Endast outfiten kvarstår att slänga ihop.

Minnen alltså, de kan vara en riktig bitch. Hörde precis R.I.O's Shine on och tänkte på förra sommaren i Makarska. Att en jävla låt kan få en att sakna... atmosfären, värmen, musiken.. och framför allt människan.
Jag vet inte. Utgång på ingång (som Chizzy säger) men saknaden gnager. Och drinken in front of me hjälper inte direkt. Razbitiiii cu sve caseee, lalalaaaa... okej, nu samlar vi oss lite. *gooooosfraaaabaaaa*

Nej, nu ska jag tamejfan (haha, roligt uttryck!) ta och klä på mig och shejka lite framför spegeln. Ni vet, egoboost på hög nivå. Sen är det pecina som gäller. Tonight we're all cavemen, hoooolla.