Znam te pusko kad si pistolj bila.
"Fan vad alla ska vara så jävla pengafixerade", säger Kenza. Jo, men självklart. Det är väl den typiska kommentaren man får höra av folk som faktiskt har pengar. Gott om det, också. Man slipper ju faktiskt vara fixerad vid pengar när man har gott om dem och behöver inte tänka "ska jag köpa det mjuka toapappret för 39 spänn eller det grova för 19 spänn som sliter (läs: sandpapprar) upp halva arslet?"
Det är väl klart som fan att alla som inte har råd att torka röven med pengar är pengafixerade till en viss gräns. Hur fan annars hade man klarat sig igenom månaden utan att behöva dö av svält? Så jävla sjukt egentligen. Vem kom på det här med pengar och handel? Hade inte livet varit SÅ mycket enklare om allt var gratis (typ internet, telefoni, mat, kläder... ALLT) och livet slapp kretsa kring små papperslappar med ansikten på. Huuuuur sjukt är det inte? Fattar ni eller, folk dödar andra människor för papperslappar. Allvarligt talat. Livet är väl till för att njuta, men nej... det ska ju vara så avancerat som möjligt och helst ska man ha lidit en jävla massa innan man tagit sitt sista andetag. Bullshit! Det är precis samma sak med folk som säger påstår att love isn't supposed to be easy. Eh, va? På vilken planet bor du på? Är en örfil och en massa tårar lika med "du är mitt allt, jag älskar dig" nowadays, eller?
Okej, jag kom av mig lite nu, men ni fattar antagligen vart jag vill komma. Man ska inte shitta där man äter. När man som människa har pengar känns det liiiiite långsökt att undra "men varför är alla så pengakåta?" tycker jag.
Så, det får räcka för ikväll. Jag orkar inte bli irriterad över såna här irrelevanta saker, kommer bara ha svårt för att somna sen, haha. Det är typiskt mig - så fort jag blir upprörd så kan jag inte sova (men det är väl så för alla?) Dessutom brukar jag få skyhög feber när jag är nasikirana över något. Som när jag var yngre och syrran skulle ut för att festa. Jag var morsan nummer ett och satt alltid uppe och väntade på henne. Så orolig som jag var kunde jag inte somna förrän jag hörde nycklarna i nyckelhålet. Jag kunde tom. ringa henne X antal gånger, och svarade hon inte så var det kört. Feber, ångest och de värsta sorters tankar man kunde ha. När jag själv får barn ska jag fanimig (fult ord) låsa in dem i källaren tills de blivit vuxna nog att inse att det egentligen inte är så kul att gå ut och festa. Annars får jag väl en hjärtattack innan jag hunnit bli 40.
God natt!
Förr fanns det något som hette självrespekt. Fast... det var ju förr, det.
Jag fattar inte en sak. Eller ja, en sak among others. Vad är det med tjejer och killar som ska jaga upptagna personer? Vad är grejen, tudje sladje, eller?
Jag säger inte att jag är en ängel som aldrig har varit med om något sådant. Och visst har det hänt att man medvetet eller omedvetet blivit kär i någon som redan varit upptagen (då snackar vi om när jag var typ 16-17.) Men enligt mig har en sådan situation två möjliga outcomes: antingen så är killen/tjejen såpass intresserad av dig att han/hon lämnar sin partner för dig, eller så ser du att det inte är någon poäng i det hela (han/hon är inte intresserad) och låter det vara. Låter väl vettigt, eller? Fastän det förstnämnda låter nu, när jag tänker efter lite, riktigt psykat. Men men...
Hursomhaver.
Jag känner en tjej. Vi är inte vänner, men vi är bekanta. Och på något konstigt sätt verkar hon alltid befinna sig i min och As närhet. Jag menar när tillfälle ges, då. Och på ett ännu konstigare sätt verkar hon alltid befinna sig inom en meters avstånd. Fine, allt det är okej. Jag är inte den som kommer att stressa ihjäl mig för sånt. Jag är ändå såpass självsäker att jag inte tar det som ett hot, men jag tycker ändå att det är jävligt messed up att samma person ska försöka bli kompis med mig och le sådär ansträngt varje gång blickarna möts. Dude, give it up och sluta bete dig som en förstaklassig stalker.
Och till en annan sak, på tal om allt detta. Är det ändå inte så att man på ett eller annat sätt "klassar" människor, alltså sätter dem i olika slags ranger. Ni kan förneka det hur mycket ni vill, men alla vi har någon gång tänkt på en tjej eller kille som är ens "konkurrent" och tänkt "nije mi ni do koljena." Det må låta arrogant som fan, men jag och den här tjejen, alltså... there's no comparison. Don't judge - jag är i alla fall uppriktig om hur jag tänker.
Whatever, det spårade ur lite nu, men ni fattar säkert. Det blir lite skrattretande ibland, nästintill komiskt. Huvudsaken är att jag tycker att sånt är oerhört mobbat och visar tydligt hur lite självrespekt man har. Inte fan ska man gå runt och tigga någons uppmärksamhet eller kärlek. Samma inställning har jag till exflickvänner/-pojkvänner som vägrar sluta höra av sig. Är det slut så är det. Tydligen finns det gott om människor som inte verkar fatta det. Dessa människor har uppenbarligen en starkare drift att göra det deras (psycho-)impulser säger åt dem att göra än vad de har stolthet.
Fan, alltså. Vilka jävla stalkers jag har råkat ut för i mitt liv, nu när jag tänker efter. Både när det gäller min egna ex och killarnas. Jag är en livs levande stalkermagnet. Liiiiv miiii aloooon. Nej, men nu räcker det. Känner att jag blir uppblåst ju mer jag skriver, haha. Och irriterad på idioter. Eller mest tjejer. Såna hinja-tjejer. Bas ste hinje. Jeste. I znate o kome pricam. "Ammagaaaad, jag har en bild på din pojkvän i mitt album på fejsan och vi har såååå kul på bilden... ammagaaaad <3<3<3<3!!!!" Snälla, åk bil utan säkerhetsbälte och blunda while you're doing it. Do it.
Haha, vilket dystert inlägg. För att ljusa upp lite lägger jag till att jag fått hem en skitfin klänning som jag beställt från Ellos, och den kostade bara 150 så jag slog till. Lila är inte riktigt min grej, men jag tänkte att jag ger det ett försök och när jag väl provade den satt den skitfint. Skulle kanske vilja göra den lite kortare bara, då den slutar precis ovanför knäna. Men en ny favoritklänning, helt klart. Woho! Älskar när man blir nöjd med saker man beställt och när de är ännu finare i verkligheten än på bild. Ska nog gå och prova den igen nu, haha. Kollade nu och den är helt slut i lila, finns bara svart kvar i strl 36. Sjukt, jag beställde den förrigår och då fanns det gott om alla storlekar.
Ha en fin fredagskväll. Puss!
Sweety, it's not what it lookes like..
I lördags var jag på en travbana för första gången. Jag och hästar är inte bästa vänner direkt och mitt första minne av en häst är messed up. Minns att någon(?) försökte göra en snäll gärning och låta mig rida på en hästrygg, men jag skrek ihjäl mig tills de removed me from the horse. Tack och lov. Fine, de är väldigt fina djur, men på avstånd. Jag är rädd för allt som är större än mig. Och ormar. Men vem fan gillar ormar, liksom?
I vilket fall som helst var det skitkul fastän det blåste som bara den och det var massor med folk där. Sånt brukar ju vara direktsänt på typ fyran och kameran var väldigt nära oss ett par gånger och försökte flörta, men jag tänkte "heeeeell no" och undvek den likt pesten. Sedan kan jag tillägga att jag kände mig som den enda svartskallen där. Okej, jag och syrran då. Det blåste som sagt och var svinkallt, så varm choklad kom som en räddare i nöden. Finns det nåt bättre, eller? Varm choklad när man fryser? I think not. Spelade en omgång (eller vad det nu heter... när hästjävlarna springer ett lopp) och vann nada. Jag var helt övertygad om att Blixtrande Fjärten skulle vinna och satsade 50 spänn på den. Okej, den hette inte så, men alla har förjävligt fåniga namn så det hade inte förvånat mig om det var ett utav dem.
Sen hade jag en diskussion med A idag om roliga bilder. Eller ja, tjejer och deras roliga bilder. Oftast blir ansiktet skitbra, men sen hänger resten av kroppen inte med. Speciellt händerna. Ni vet det där scenariot: snygg tjej, skitfint sminkad, håret är på plats, men... sen har hon glömt av den där the-claw-handen. Låt mig demonstrera:
Det var kanske lite överdrivet, men jag vet inte hur många gånger jag har skrattat åt såna bilder. Mina egna också vafan, fastän de aldrig varit så extrema som på bilden här ovan. Här är ett annat exempel på den så kallade kramphanden, fast jag skyller på att jag faktiskt hoppar och tar sats (*host* bortförklaringar...)
Okej, nu till något annat. Tänkte visa er några av mina absolut mest kära parfymer. Visst, jag hade kunnat googla parfymerna, sno bilderna och klistra in här, men jag tänkte vara en sån där liten käckis (Viki-ord) och ta kort. För att det ska bli lite mer personligt. Genom åren har jag testat mig fram genom många. Bland annat Laura Biagiotti, som länge var en favorit. Ett tag var det Lacoste som gällde, just för att den var så fräsch och enkel. Hugo Boss Deep Red, Mexx och Burberry var också väldigt aktuella. Ni förstår, jag kunde inte bestämma mig för en eller kanske två, så jag bytte från dag till dag. Men nu när jag är lite äldre och mognare (haha!) så känns det bra att ha en sån där käck (igen..) signaturdoft. En sån som får folk att säga "just det ja, den påminner mig om blablabla!"
Här är mina nuvarande favoriter:
Escada Magnetism. Det verkligen skriker Azra om den. Det var love at first sight mellan oss... or first smell. Ni kanske ser hur lite det är kvar i flaskan och jag använder den väldigt sällan nuförtiden. Dels för att det är en rätt så stark doft, och dels för att jag inte vill tjata ut den. Luktade lite på den nyss när jag tog kort och mådde SÅ bra. Att en parfym kan framkalla så varma och fina känslor. Detta är THE parfume och kommer nog att vara på första plats långt framöver också. Måste bara påpeka att den inte luktar det minsta som de andra Escadaparfymerna. Inget illa mot dem, de är också helt okej i sig, men jag tycker att alla luktar väldigt likt.
Bild nr 1: Naturelle by Yves Rocher. Jag och mamma har rätt så lik smak när det kommer till parfym och det var hon som fick mig att bli hooked on this one. Annars gillar jag rätt så söta dofter och lite "tyngre", men denna är skitfräsch och jag adooooore it. Den påminner mig skitmycket om vår/sommar 2009 då jag och A började att ses, så den framkallar ju också väldigt fina känslor och minnen. Bild nr 2: Fantasy by Britney Spears. Den luktar också heavenly, fast jag skäms nästan lite över at säga det. Känns så himla FjOrTiSsSsSs när någon frågar och man ska berätta vilken det är. Fast whatever! Den är väldigt söt, which I like. Påminner mig faktiskt lite om Escada så jag känner mig som en cheater när jag använder den. (Escada, you're the one for me.. but hey, I'm only human and sometimes I have to get some vid sidan om.)
Så. Nu vet ni hur jag luktar, fastän jag oftast glömmer parfym när jag ska nånstans. Brukar ju aldrig ställa frågor till er (som att ni ändå kommer att svara... puh-leeeeaaase!) men vilken/vilka parfym/-er använder ni? Är det någon som delar min kärlek till Magnetism? (så att jag kan hunt you down and bitchslap you.) Haha, känner ni igen det? Man tar åt sig om någon har samma parfym som en själv. I know I do, haha.
Okej, nu räcker det för ikväll. Ska se på teve lite och sen sova. Idag (innan klockan blev över tolv) var det tio månader för mig och A. Tiden bara flyger förbi. Fattar inte att vi bott ihop i ett halvår nu... och att vi inte dödat varann hundra gånger om pga. den pyttelilla boytan. Om det inte är kärlek (att man inte dödar varann, alltså) så säg mig, what is?
God natt!
My mom is a neverending song in my heart...
Jag och min mamma har alltid stått varann nära. Sedan jag kan minnas har jag alltid varit sjukt bunden till henne och jag minns även att jag aldrig lät henne gå någonstans utan mig. Jag var hennes svans, i princip. När jag sedan växte upp stod vi fortfarande varann väldigt nära, men på grund av vårt heta temperament hade vi ofta onödiga tjafs och gräl. Vi kunde alltså bråka om att fjärrkontrollen inte stod på bordet utan på soffan. Hett temperament - check. Kontrollbehov - check. Jag fattar inte att jag på den tiden inte förstod vad folk menade när de sa att jag var precis som min mamma. Kanske inte så mycket till utseendet, men till personligheten.
Nu när jag inte bor hemma längre uppskattar jag min mamma så mycket mer. Varje gång vi är med varann är en upplevelse i sig. Jag menar inte att detta är något extraordinärt eller ovanligt, för jag är medveten att de flesta förmodligen har en bra kontakt med sina föräldrar. Men för mig är det stort som fan då jag ser min mamma med helt andra ögon nu. Den där glöden, energin och viljan. Hon är inte bara min mamma, hon är en oerhört stark och rättvis person som behandlar alla med respekt och omsorg. Och jag blir så tacksam när jag inser att vi faktiskt är väldigt lika och att hon uppfostrat mig till den människa jag är idag.
Vad jag försöker säga är att ibland krävs det avstånd för att man ska lära sig att uppskatta saker och se dem för vad de är. Nu menar jag inte att vi bor tusentals kilometer ifrån varann (au contraire, vi bor bara några trappuppgångar från varann) men vi har ändå tid för att sakna varann. Och just på grund av det har jag valt att inte ringa hundra gånger per dag då jag själv har tråkigt. Jag ringer när jag saknar henne och när jag har något att berätta. På så sätt känns det mer betydelsefullt.
En sak som min mamma brukar säga och som har etsat sig fast i mitt minne är "nisam ja tebi zivot dala da bi te neko drugi gazio" (= jag gav dig inte ditt liv för att någon annan skulle trampa på dig.) Det tänker jag alltid på när någon inte behandlar mig så som jag behandlar dem. Man ska egentligen inte tåla sånt och jag tror att de flesta av oss tänker "I'm a stroooong woman, I'm not putting up with anyone's sheeeet", men faktum är att vi alla hamnar i situationer då vi blir illa behandlade utan att vi kan göra så mycket åt saken. Eller ja, utan att vi GÖR så mycket åt saken. Och det är sorgligt, då det faktiskt är så att ens mamma inte födde en för att andra skulle treat one like doodoo. Jag erkänner, jag kan själv vara svag ibland (eller kanske godtrogen) och låta folk komma undan med messed up shit. Och det är just en speciell situation I find myself in too often (ursäkta för svengelskan men det är fan lättare att komma på uttryck på engelska) där jag inte agerar. Just för att jag blivit uppfostrad att alltid vara artig, rättvis och helt enkelt icke-hinja. Men inte fan blev jag uppfostrad till att bli någons dörrmatta där jag själv är den som alltid ler och är artig medan jag enbart får pogrdne rijeci tillbaka - utan någon som helst anledning.
Äsch, vet inte var jag vill komma med det sista men jag älskar i alla fall min mamma och för att hon är som hon är. Hon vill alltid mitt bästa, hon är rättvis mot mig och min syster och hon dömer aldrig. Jag behöver inte ringa varenda dag och jag slipper höra en massa drama då jag inte gjort det heller. Inte konstigt att det finns en grupp på facebook som heter "mama - jedini prijatelj bez interesa."
My mom is a neverending song in my heart of comfort, happiness, and being.
I may sometimes forget the words but I always remember the tune.
- Graycie Harmon
Sve je to od dima, ma kakve emocije...
Fan vad skönt att solen bestämt sig för att stalka oss i Göteborg (och övriga Sverige, eller?) Peppar, peppar, bara för att jag sa så nu kommer det säkert att regna i morgon. The story of my life, typ. Är det så för er också? När man absolut inte vill nåt, så händer det. Vill man nåt, däremot, så händer det aldrig. Aaaaaldrig. Fast det gäller inte min syster, dock. Hon är en sån som kan önska att det typ snöar mitt i sommaren, och det kommer att hända. Så ni förstår ju att jag försöker att hålla sams med henne så gott det går. Jag vill inte ha kluvna hårtoppar eller typ ett plötsligt finnutbrott (fastän mitt fejs sköter den delen av sig själv på sista tiden.. tack, kära nylle.. tack!)
Okej, åter till happy-Azra. Jag har tydligen fått jobb! Igen! Fast denna gången är det inte ett telefonjobb där man sliter som ett djur för typ tjugo spänn i timmen. Det är barnpassning på en träningsanläggning. Wohoo! Nu ska vi i för sig inte ta ut segern i förskott (ili kao sto bi mama rekla "sine, prvo skoci pa reci hop") men jag kommer i alla fall jobba lite då och då. I don't mind playing with kids när jag ändå får betalt för det. What the hell, jag tycker om att göra det gratis också, så det är ju greeeejtans (fråga inte, jag kallar det för "efter-tolv-ryck.") Och idag var min första dag. Den första ungen jag hade var såååååå söt och bara åtta månader gammal. Åtta! Alltså, inte för liten för att man ska vara rädd att bryta typ armen på den, och inte för stor för att vara jobbig (läs: som ungen jag ville skalla på Gina Tricot.) Och han var så lugn också! Antingen var han lättroad, eller så är det jag som är skitrolig. Eller så var det faktumet att han faktiskt bara är åtta månader och tycker att hans egna hand är intressant som fan.
För någon dag sen skulle jag hjälpa mamma med tvätten för hon har tydligen fått ryggskott. Tyckte att det var så synd att en så fin dag skulle gå till spillo, så jag spontanplanerade in en liten minigrillning på balkongen eftersom hon ändå har en elgrill. Så jag tog med korv och bröd hemifrån och mamma hade shevapshishi i frysen. Fyfan så gott det var. Och sen var det jätteskönt att vi satt på balkongen för det blåste lite kallt ute. A slutade jobbet i lagom tid tills salladen var klar och joinade oss. Sedan satt vi som tre utsvultna flyktingar och tryckte i oss. Ako to nije merak, onda fakat ne znam sta je.
Sängen kallar. God natt!
Ma ko je bitter? Ko?!
Så vad har hänt då? Not so much, actually. Har njutit av lördagens väder med att äta glass, lyssna på gatumusikanter och promenera med my määän. Och sedan försvann solen. What the hell is up med vädret, egentligen? Det går inte en dag utan att det blir en 180-graders förändring. Nu är det ju någonlunda soligt, fast molnen förstör ju ändå.
Sen måste jag få avreagera mig lite på mina naglar *hata.* Hade en nagelförlängning för inte så länge sedan (inte en så lyckad en) så jag tänkte att jag skulle kolla med en jätteduktig tjej om hon hade tid så att jag kunde göra om dem. Så jag mailade henne, men hon hade inte tid nångång snart. Efter ett tag mailar hon tillbaka igen och säger att hon har en lucka i morgon (vilket blir idag) och att jag kan komma in. Så jag krigar av mina gamla naglar och möts av en hemsk syn. Två av naglarna har blivit gröna. Iuh, tänkte jag direkt, och började att leta efter den vassaste kniven för att hugga av dessa fingrar med. Nej, men jag stack till apoteket för att kolla om det möjligtvis kunde vara nagelsvamp (eftersom jag har hört en hel del hemska stories kopplade till nagelförlängningar.) Väl på plats samlas tre olika tjejer som jobbar där och granskar mig likt en gorilla på zoo. Men alla tre kom fram till att det inte kunde vara svamp då nageln var helt frisk, och svamp angriper liksom nageln uppifrån och från toppen. När de sedan sa att det mycket väl kunde vara blåmärken tänkte jag "men juuuust det ja." Hur många gånger har jag inte slagit i såpass hårt att hjärtat stannat lite? Typ tusen. Och blåmärken går ju igenom olika stadium (i alla fall mina) och gröna blir de ju alltid till slut.
Men jag är skitsur ändå. Ville så gärna göra naglarna och när jag väl får en snabb tid så skiter det sig. Tyyyypiskt. Bas je typiskt. Jävla, fula blåmärken, jag ser ut som en blåmögelost ju. Får väl helt enkelt köra på svart och låtsas som ingenting tills det försvunnit och sen stalka ner nageltjejen igen. Gaaahhh.
Sen förstår jag inte folk som ska förneka sitt ursprung. What the hell is up with that? Om du är halv-halv nåt, face it och var fan stolt över det för du kan ändå inte ändra på det. Eller ja, dvs. om man inte heter Emir (eller förlåt, Nemanja!) Kusturica och får för sig att man måste byta nationalitet så fort man byter religion. Men jag har stött på en hel del människor som rent av förnekar var de kommer ifrån och ljuger ihop någon helt annan nationalitet. Habibi, är du säg kurd så är du. Vi bosnier är inte lika mörka som Ed Murphy, so don't even go there. Säg att hade växt upp med enbart min mamma som är bosnier, och min pappa hade varit svensk och frånvarande, så klart som fan att jag hade varit mer bosnier än nåt annat, för då är det ändå min mamma som har stått för uppfostran. D'oooooooh. Onödigt att skämmas över något man ändå inte kan ändra på, so just embrace it. Fast visst, jag kanske borde säga att jag är italienska istället. Nekako mi vise pase, och vem bryr sig om jag ljuger? Wallahiii.
Okej, nu ska jag sluta vara bitter. Det är faktiskt min hunger som talar. Min hunger är inte att leka med. Ingen mat är lika med en bitter Azra. Ska nog gå och steka kyllekorv och göra äggröra. Hur gott är det inte med fettomat på en skala? Mmm, blir omedelbart mycket gladare när jag tänker på maten som ska få bosätta sig i min tummy. Yeeeeey. Och på lördag är det Gislaved som gäller (vafan ligger det, egentligen?) där vi ska uppträda. Förhoppningsvis blir det nån inte-så-mobbad fest efteråt, fast det tvivlar jag på.
Så, nu vet ni. Och för inte så länge sen var jag och såg på Avatar i 3D (haha, god morgon liksom) och den var såååå söt. Jag tyckte innan att alla som skrev så var töntar, men den är faktiskt skitsöt ju! Och jag såg ut som en bosnisk flykting som precis upptäckt knäckebröd när filmen började då jag aldrig tittat på 3D förut. "Woooooow" utbrast jag vid ett tillfälle och såg att Amel ville sjunka ner i marken, så jag höll käft efter det. Fast inombords satt jag och sa "shiiiiit... hur fan har de gjort de där? Woooooow.... woooow..." In his face! Som att han inte tyckte att det var grymt som fan. Typiskt killar, ska alltid leka coola och oberörda.
Frukost nu! Later.
När det svartnar för ögonen.
Det hela började med att jag hade ett not so pleasant samtal i telefon medan jag var i stan och shoppade lite. Samtalet slutade inte så bra, så jag var fortfarande arg när jag hade lagt på. I samma veva hade jag hunnit gå in på Gina Tricot för att kolla runt lite. Och medan jag står vid några tröjor och spanar in ställer sig en liten skitunge på kanske tio bast bredvid mig och börjar snacka för fullt. Eftersom jag ANTAR att det inte är med mig skiter jag i det och fortsätter med mitt. Bara någon sekund efteråt hör jag "hallå! hör du mig eller? fan vad ful tröja!" Eh... que? Did this just happen? Tilltalade det här lilla krypet MIG? Så jag tittar snabbt på honom, och han fortsätter "fan vad ful tröja, fuck you!"
Ni förstår, mina vänner, det var precis DÄR som mitt tålamod tog slut. Tålamod är alltså inte en av mina starkaste sidor, speciellt när det gäller oförskämda, små skitungar vars morsor couldn't care less om deras äckliga avkomma så mördade någon på plats.
Min första reaktion blir givetvis rätt så brutal, så jag säger "säg ett till ord och jag klappar till dig på käften." Sure, kanske inte det allra bästa sättet att handskas med ett barn på, men ni fattar inte... det är en sån där unge som INGEN kan få ordning på, inte ens om man satte ungjäveln i fängelse. Han är precis på väg att fortsätta sitt snack (med samma, fula, äckliga och tykna min som innan) och jag utbrister "jag svär, jag kommer hugga dig!"
Jag antar att alla dessa år i Hammarkullen och Hjällbo har gjort sitt. Förortsungen i mig kunde inte hållas i styr, och det resulterade i just ordet "hugga." Alltså, jag säger aldrig hugga. Jag visste inte ens att ordet fanns i mitt ordförråd.
Ungen backar försiktigt ifrån mig medan han fortfarande mumlar något och morsan står oberört några meter bort och kollar in reatröjorna för 50-lappen. Eftersom det var precis innan stängdags var det bara personalen (tre tjejer), jag, min syster och mamma och den här mamman med sina två barn kvar. Och jag hade skrikit såpass högt att alla i affären hade vänt sig om och tittat. Alla, förutom den här mammam då. Sedan när jag går fram till kassörskan märker jag att hon är illa till mods, men säger ändå "jag förstår dig, fattar inte varför man tar med sina ungar om man inte kan hålla dem i styr."
Till min poäng då. Nu i efterhand vill jag nästan slå mig själv på smalbenet. Jag menar, jag ska ju ändå vara den vuxna och ansvarsfulla i det hela, och det är ju tydligt att jag lät mitt humör påverka hela situationen. Hade jag inte varit arg sedan innan hade jag förmodligen bara ignorerat skitungen. Men samtidigt kan jag inte förklara hur elak och tyken den här ungen såg ut. Jag ska ju bli lärare så jag har varit med om alla sorters ungar, och detta är en typisk unge som gör livet surt för alla andra. Och jag fattar inte att morsan inte ens reagerade. Hon rörde inte EN min medan hon stod där och tittade på kläder. Om kassörskan, som stod typ tio meter bort, hörde mig så borde väl morsan också gjort det, som stod betydligt närmare?
Ibland undrar man ju varför det inte införs en lag där man måste ansöka om tillstånd för att skaffa barn. Allvarligt talat. Kan någon förklara för mig exakt NÄR det blev okej för en jävla skitunge att gå fram till en vuxen och tilltala denna med en nedlåtande ton? Eller ens tilltala den, överhuvudtaget? För så som jag blev uppfostrad var det artighet som gällde i alla situationer. Inte ens om någon var taskig mot en FÖRST skulle man vara oartig tillbaka. Och jag erkänner - jag har some serious issues med ungar som inte vet hur man beter sig. Just i såna fall skulle jag nästan vilja säga att det är okej att slå sina barn. Det är det ju självklart inte, men sättet de blivit uppfostrade på är långt ifrån rätt. Och man undrar ju vad föräldrarna tänker med när de låter sina barn leka rövare. En dag kommer någon att reagera betydligt värre än vad jag gjorde, och det kommer kanske inte sluta med en utskällning.
Usch. Nu fick jag det sagt i alla fall. Jag kan ju säga att jag mådde SÅ JÄVLA BRA när vi sen gick ut ur affären och mamman gick framför oss med sina ungar. Den uppkäftiga vände sig om och räckte ut tungan och i samma veva kom morsan på honom och gav honom en äkta blattesmäll över käften. Karma, bitch! Karma!! Jag säger ju det, allt man gör mot andra kommer alltid tillbaka. M-hmmm! *Shaneequa-style*
Så, nu ska jag se på nån film tills jag däckar. Vaknade (som vanligt) rätt så sent idag så jag är inte det minsta trött nu, fastän the freakin' kid wore me out today. Note to myself: sterilisering.
Ps. Missförstå mig rätt nu, jag älskar barn. Jag har skitbra hand med dem också (*miss lovable*, haha) men den här ungen var verkligen something special. Hur mycket jag än må tycka om barn så tycker jag också om rättvisa och disciplin. Fan, alltså... om man själv får en sån unge. Jag hade inte pallat. Då får man väl helt enkelt ringa Caesar (ni vet... mannen som talar med hundar.) Jaaaaaa jaaaa, jag veeeet att hund och barn inte är samma sak, men det får väl vara nödlösning nummer ett, liksom. Nånstans måste man ju alltid börja!
God natt!