K'o nemirno more..
Znam da je tesko trajati sa mnom,
ima me.. nema me.
Pozelim nekad stati na loptu,
al' bojim se.
Ja sam ja, ne drzi me mjesto.
Mojom dusom pusu vjetrovi.
Ja sam ja, k'o nemirno more.
Mrzim luke, mrzim obale..
Underbar låt av Parni Valjak som framförs av Oliver Dragojevic.
Vilken röst.. da se najezis.
Prodje august, sreco moja..
“Some of us think holding on makes us strong, but sometimes it is letting go.”
— Herman Hesse
Nek te cuva,
neka ti prica.
Nek te on ljubi,
kad ne mogu ja...
Mozda nas je zavela igra bijelih pahulja..
Vaknat, borstat tänderna, städat undan godis, chips, vindruvor, glas och hunnit dansa (igen!) till the crazy song jag lade upp här nyligen (alo, alo, alo, alo, ej.. ritam, ritam.) Hur cool är den inte, liksom? Jag vet i alla fall att jag blir på bra humör av den. Och på ännu bättre humör blir jag när jag vaknar till fina sms. Det som kan beröra mig mest hos människor är när de är omtänksamma. "Jag skulle gjort allt för dig" är så lätt att säga, men mycket svårare att visa. Nästintill omöjligt, faktiskt, för den enda personen man skulle gjort allt för är sig själv in the end. Och därför blir jag glad när jag får sms som återspeglar händelser som har hänt eller komma skall. Där folk tackar en for being you, för att man gjort dem glad osv. Blir jätteglad och kan leva på såna sms i flera dagar.
My lord, det var världens strömavbrott här igår. Satt och var mitt uppe i någon random diskussion med Brownie igår när allt bara slocknade. Eller ja, först blixtrade det till så att hela himlen blev ljus, och sedan dog både teven och alla lampor. Som tur är var ett par ljus tända så man såg fortfarande något, men för övrigt så var allt annat svart. Hela området, alltså. Gatulyktorna, alla bostäder.. ALLT. Så långt ögat nådde. Och det enda man såg var månskenet.. att det kan vara så fint, på nåt sätt. Efter ett tag kom elen tillbaka och bäst för den, för annars hade jag knappast låtit B åka hem och låta mig vara ensam i mörkret, haha.
Nu tänkte jag gå och fixa frukost och sedan vila lite inför veckan som är på ingång. Den lär ju bli vild. Jag kommer inte att ha något socialliv och jag lär nog längta till lördagkväll som aldrig förr. Och jag tror att skolan börjar på onsdag, men jag har inte den blekaste eftersom jag inte har fått någon lapp hem. Så jag måste nog ringa i morgon och fråga så jag inte missar introduktionen. Äsch, det löser sig (sa mannen som sket i badkaret.) Sen vid fem ska jag träffa Miki över sushi och fika. Nice.
Så, här har ni. Det här är riktig söndagsmusik. Njut och lyssna på de geniala orden och den fina melodin:
..i u tome sto ja tebe necu...
Change of plans.. fan. Och här sitter man, helt fin och grejeeeeeer, helt i onödan. Men det är okej, jag kan väl vara ensam i åtminstone nån timme, vilket jag inte varit på ett par dagar nu. Full rulle varje dag, nu är det väl dags för mig också att varva ner lite. Men jag vill inteeeeee. Jag vill ha en Bigmac. Fan har de inte home delivery för? De hade ju bara tjänat på det (tack vare mig.) Hade varit evigt tacksam om någon kom med mat nu, men neeeeej.. lata jävlar. Det går ju en massa filmer på teve ikväll, high five! Då kan jag lika gärna gå och byta om till mjukiskläder, mysa ner mig i soffan och titta på film. Funderade på att ladda ner Trollkarlens Lärling, men jag tänker inte göra det. Den tänker inte jag se ensam, punkt slut. Det kan betyda flera tusen olika saker, men det får förbli osagt.
Så, nu vet ni mina planer. Tittade ut genom fönstret lite snabbt nu och lade märke till månen som gömmer sig bakom skogen. Vilken fart den går upp med. Stor, gul och klar. Blir alltid lika fundersam när jag tittar på månen och funderar på vem mer som gör precis samma sak som jag: tittar.. och försvinner in i sina tankar...
..a sve znaci "ne zaboravi me"...
(04:47)
Fick min Bigmac till slut. Omtänksamma, söta människa då! Tack, B. Och tack för det fina sällskapet. :) Nej, nu måste jag verkligen gå och lägga mig.. var klarvaken alldeles nyss, men nu stängs ögonen av sig själva. Och det är ljust ute. Vafan, haha. Natti!
Detta gör jag för tillfället, fastän jag h...
Detta gör jag för tillfället, fastän jag har bråttom och borde egentligen fixa mig nu. Fattar inte vart alla grejer försvinner liksom. Allt ifrån förlängningssladdar till lådor och minneskorthepek-grejsimojser. Spårlöst borta, bara så där! Haha, skämt och sarkasm och åsido, fan vad pilligt där är med sånt här då. Blir alltid lika irriterad när saker är jobbiga och tar för lång tid att fixa. Gahh! Känner mig som Händige Manny ju. Hähä, handy man-Azra. Jag är allt söt, jag..
Sakam da te vidam ja..
"Ma ne treba meni nista, jag bara tittar." Och ändå hinner man slösa en hel del pengar på saker man egentligen inte ens behöver. Men vem fan kan motstå de snyggaste jeansen ever eller den finaste nyansen av grön i form av en skön kofta. Mmhmm, damn right. Annars så är jag allmänt seg nu och det blir man av alla människor i stan. Och ungar som skriker. Och nu luktar jag "min" parfym igen. Jag vet att jag tjatar, men jag skojar inte.. den här slår nog min Escada. Fattar inte att jag precis sa det, men så är det. I jedva cekam da dodje. Kom, lilla parfym.. kooooom. Men jag höll mig (igen!) och lät bli att köpa den. Onödigt när den ändå är här om någon dag bara.
Alltså, ibland önskar jag att jag slog mig i huvudet, fick minnesförlust och glömde lite saker. Lite folk, också. Fakat. Hur skönt hade inte det varit på en skala? För jag pallar inte att människor är som vädret och go schizo on me. Igår var du en person, idag är du en annan, och i morgon kommer du att vara Mel Gibson eller något. Ne orkam. Var lite solid, tenk ju veri mac. Jo, men så är det.. och nu sitter jag och tittar på den där sjungande nunnan (Whoopi Goldberg.) och äter nötter. Efter några månader är nötterna fortfarande kvar, och det är ju inte så konstigt med tanke på att man får typ ett kilo för 20 spänn hos turken. Det är faktiskt en bra film (eller filmer kanske, det finns ju två vad jag vet.) Och jag har redan fått två olika erbjudanden om ikväll. Yeeees, niiiiice! (*Borat-uttal*) Det sista jag vill göra är att sitta hemma (ensam i alla fall, haha) så jag får nog ta och acceptera and go with the flow. Fika, bio eller hemmafilmkväll? Det återstår att se.
Nu tänkte jag faktiskt städa lite och sen duscha. Funderar på att göra wok till middag, gott som fan. Men innan allt detta så ska jag höja volymen till max och shejka loss lite. Fattar inte varför men jag har gått runt i stan hela dagen idag och nynnat på följande låt (och dansat till den inne på H&Ms provrum.. alltså med the imaginary song in my head):
Alo, alo, alo, eeeeej, ritam, ritam.
Alo, alo, alo, eeeej.. sexy ritam!
Men den här låten är väldigt fin för övrigt, det var min morgonlåt faktiskt. Vaknade och kände att jag var tvungen att lyssna på den ett par gånger. Nu lägger jag upp en civiliserad version av låten, men jag erkänner att jag lyssnade på Saban Saulics och Snezana Djurisics version (ko prizna, pola mu se prasta):
Så, nu ska jag dansa loss lite till Seksiiii ritam, haha. Puss!
En glad Azra och en messy bakgrund. Men de...
En glad Azra och en messy bakgrund. Men det är okej för jag är på ett fint humör :) Kom hem rätt så sent igår (eller tidigt, haha) och nu är jag på väg in till stan. Molnen på himlen är förjävliga och regnet kommer säkert natjerat me sen. Hej, lilla mokri mis. Ikväll har jag inga planer (för en gångs skull) så om det än någon som vill hitta på nåt så är jag på! Är uppe i varv och gör något hela tiden och jag älskar det. Jobbar sex dagar i rad nästa vecka (mån-lör) och tisdagen kommer döda mig. 12-00 på grund av inventering. Men det är bra! Dagarna kommer bara att flyga förbi och sen är det plötsligt den 13:e september. Yeey! Så, nu ska jag av vagnen och slösa lite lön. Bio, nån?! Okej, jag skojar, det här börjar låta som en kontaktannons. Nisam mobbad, walla. Puss! (Shit, vad mycket folk i stan!)
Flames..
Mätt, utvilad och redo för en fin filmkväll. Och jag luktar fortfarande parfym från idag. Inte konstigt med tanke på hur mycket jag snyltade.. halva provflaskan, haha. Så, nu är skjutsen här. Puss mina fina!
Jag? Älskar rött? Naaaah.
Kad bih te ponovo sreo, sta bih ti mogao reci..
...rijec bi u grlu stala, a ti ne bi vjerovala.
Jag tänkte överföra lite bilder från mobilen, men jag hittar inte den där hepek där man sätter i minneskortet och sen in i datorn. Hmmm.. undrar vart den kan vara. Bas se pitam. Får väl skicka mms till min hotmail, men jag orkar inte skicka så många så jag skiter i det helt. Tough decision, haha.
Kom nyss hem från stan (hej, skoskav) och jag och D pissade på oss av garv the minute we saw each other. Hur stor är chansen är man är PRECIS likadant klädd? Hur? Znaci exakt likadan jacka, svart linne under och svarta byxor. Och svart väska. Kan någon förklara detta fenomen för mig? Hur lyckas man? Folk glodde på oss som att vi var onormala. Det såg ut som att vi var medarbetare hos Kicks eller nåt och var tvungna att ha på oss precis likadana kläder. Men det är ju så, great minds think alike. Sedan var jag inne i affären och missbrukade parfymen som jag beställt och var nära på att köpa den inne i affären. Den kom inte idag och jag orkar inte vänta tills nästa vecka. JAG VILL HA MIN PARFYM NU. Det var länge sen jag blev så här kär i en parfym, alltså. Och den luktar helt olikt än den typiska doft som jag brukar fastna för. Det är ju sant att vi kopplar en hel del minnen till olika parfymer och den här vill jag skapa loooovely memories with. Det ska bli en happy-scent. Så som min Lancôme Hypnôse var, men den är slut. Hatade den i början, men sedan började jag att älska den.. just för att den påminde mig om fina stunder. Men jag lät bli att köpa den för den kommer ju ändå nästa vecka och då får jag också lite andra saker för att jag är en "trogen kund" (beställer en gång om året men okej, haha.)
Nu tänkte jag laga lite mat (couscoussallad med stekt kycklingfilé) och sedan vila. Senare ska jag förmodligen off to destination unknown och spendera kvällen där. Mysigt, mysigt. Och det är så sjukt att jag och D alltid drar till oss weird people när vi är tillsammans. Satte mig vid en man på vagnen och det första han säger är "oh, you are twins! You look the same!" på en fet balkanengelska. Och snäll som jag är (och översocial) så börjar jag att prata med honom och till slut fattar han att jag också är jugge. Så han säger "pa jebo te mis, sto ne rece da znas nas, ja se ovdje ziv napati." Haha. Fin dag för övrigt, lite för mycket folk i stan för min smak bara.
Så, gotta go now. Kycklingen är upptinad och nu ska den kryddas (nabajbati pile, som min mamma brukar säga.) Och det är skrämmande hur glad jag känner mig just nu. Utan någon som helst anledning. Eller förvisso är jag glad för att jag ska åka bort, men det är nog inte det. Äsch, ne znam ni ja sta je.. har kanske äntligen pomiriti se med allting. Och fastän jag tänker på vissa saker (correction: människor) nästintill hela tiden så är det bra så här. Det är faktiskt så här det är och ska vara nu. Kommer nog aldrig glömma en kommentar som jag fick av en person för typ en månad sen: "na vrhu uvijek ima mjesta ako se krene sa dna." Känn dig träffad, Semlan. Och det är sant som det är sagt. Jag är bara glad att jag kan se på saker lite mer objektivt nu och att jag lyckas dra mig ur i tid när jag kommer in på fel tankebanor. Det är bara att skaka av sig det och sysselsätta sig med annat.
Människor ljuger aldrig när de säger "det blir bra, ge det bara lite tid." För det är exakt så det är. Det tar bara lite tid och man måste unna sig själv den tiden. Alla sår läker, pa cak i one najgore.. "wallahiii, broshan. Ja svär!"
“Thousands of candles can be lit from a single candle, and the life of the candle will not be shortened.
Happiness never decreases by being shared.”
- Buddha
Mighty fine if I may say so. Älskar min wa...
Mighty fine if I may say so. Älskar min wannabe-Chaneljacka från H&M. Så, nu ska jag åka och äta sushi och sen ska jag gå till Poljissss för att fixa pasos. Wallahi. Puss!
Sarajevo, ti i ja.. moramo iz pepela.
Okej, nu är jag officiellt en isbit. Händer, fötter, ben, guz.. inget av det känner jag av längre. Och folk går FORTFARANDE runt i shorts, sandaler, t-shirts och liknande. Vill ni ha urinvägsinfektion, eller?! Klä på er! Stod och huttrade som en liten kakadua (haha, fråga inte) medan jag väntade på fyran. Efter femton minuter bestämde den sig för att komma. Jo, men visst.. kom du bara när du känner för det. Bry dig inte om stackars Azra som står och fryser ihjäl. Funderar på att tappa upp ett varmt (läs: hett) bad nu och sätta mig där i sisådär två timmar.
Var trött som en liten häst på jobbet idag. Inte för att jag inte sovit gott, naprotiv; jag drömde faktiskt att jag var i något varmt land och gick längs stranden (drömtydning, någon?) och jag vaknade relativt sent. Men jag var ändå helt utmattad. Fatta att de tio sista minuterna går SÅÅÅÅ långsamt. Först är den 20:50.. sen är den 20:50 igen när man tittar. Har man tur har den hunnit bli 20:52. Shoot me. Men det gick bra, och det var plus i min kassa idag (förlåt, kära kunder, för att jag inte kan räkna och ger er för lite växel, haha.) Det kom in en snäll utbytesstudent idag som för någon dag sen frågade om jag var ny. Han undrade vad jag hette och var jag kom ifrån. Tror ni inte att han idag säger "Hello Azra.. from Bosnia" med världens gladaste ansiktsuttryck. Jag är imponerad. Man kan introducera mig för någon hundra gången och ändå kommer jag inte minnas personens namn nästa gång vi ses. High five! Men ansikten glömmer jag inte, dock. Namn, ja. Ansikten, nej. Så det var faktiskt rätt så kul och jag blev glad. Vissa kunder är jättesöta och får en på jättebra humör. Speciellt de som ger en komplimanger och säger att min ring är fin (tack seko!) och att jag har "målat" mig fint (en söt gubbe på 70 bast, haha.)
Ikväll borde jag fan lägga mig tidigare. Hur många gånger har jag inte sagt det? Men jag måste! Det är meningen att jag ska vara i stan klockan 12 i morgon. Alltså samma tid som jag brukar gå upp. Ska nämligen ha en heldag med D i morgon med shopping och sushi. Ooooh, det var så länge sedan jag åt sushi... känner hur jag dreglar bara jag tänker på det. Jag måste köpa ett par snygga höstskor (haha, såg ut som hästskor.) Jag har världens problem med det, alltså. Jag har sommarskor, och så har jag vinterskor (alltså stövlar.) Inget däremellan. Så det är prio nummer ett i morgon, hoppas att D står ut med mitt maniska beteende, haha.
Det är lite mer än två veckor innan jag åker och jag längtar. Jag vill bara att tiden ska gå snabbt, vill nästan lägga mig och sova igenom allt. Fram tills den 12:e då det är dags att börja packa. Och när jag skickade sms till pappa idag och skrev "Evo jedan zadatak: Meha leti, ali gdje?" så fattade han noll. Så jag skickade ett till och skrev "Meha leti ka juznijim djelovima Evrope. Ka Butmiru!" så ringde han upp direkt och frågade om jag skojade. Sedan blev han skitglad och började prata om att voditi me na pecenje (fastän han vet att jag hatar det.) Jedva cekam.. det finns ingen känsla som att landa i Sarajevo. Och något säger mig att dessa tio dagar i Sarajevo kommer att vara väldigt minnesvärda..
Så, nu ska jag gå och göra annat och försöka hoppa i säng snart. Som vanligt får ni en låt som jag själv för tillfället sitter och lyssnar på och fantiserar om hur det kommer att vara om lite mer än två veckor..
Sejtan gradom senluci,
hoce duse da zavadi.
I samo zbog imena
hoce da nas rastavi.
Ljiljana, Ljiljana,
moja bila s Mojmila,
srce mi zarobila..
Dugo sam mislio o njoj i cekao da mi dodje..
Så där, ja. Tack, Vupi, för att du pushade mig så att jag tog det här steget. Haha, jag skulle förmodligen gjort det ändå, men jag behövde dina värmande ord (läs: "gör det eller så slår jag dig!") You know I love you, dude.
Evo vam jedna za laku noc:
Kao topli maj moje srce sad je,
otkad, druže, na moj prag
sreća stala je.
I više ne znam ni sam
kojim imenom da zovem je.
Da l’ je i meni sudba dala
da se srećom ogrejem.
Dugo sam mislio o njoj
i čekao da mi dođe.
Sada sam sasvim blizu tu,
i ne dam da mi prođe..
S vremena na vrijeme, kao da cujem stope..
k'o da ides preko mog praga.
Så, nu är jag äntligen hemma. Handlade en massa gott med mig efter att jag hade slutat så nu sitter jag och dricker smoothie, äter Remi nougat (från Göteborgs Kex som jag älskar) och vilar. Och lyssnar på musik, of skroz. Jag försöker låta bli att bli irriterad över vissa saker, men det är svårt. Det känns som att vissa människor verkligen gör sitt yttersta för att bete sig som riktigt feta jackasses. Och vet ni vad? De lyckas. Congratulations, here's a medal as a proof of you being a stupid moron. Keep up the good work and we will upgrade you from "stupid moron" to "stupid f*ck." Ha ja.
Äsch, moving on. Jag har inte så mycket att säga egentligen, ville bara dela med mig av vad jag gör för tillfället. Och nu vet ni. Och jag frös arslet av mig igen idag, och ändå går brudar fortfarande runt i shorts. Shorts! Det är fan inte ens 15 grader. Bara för att det fortfarande är augusti så innebär det inte att det fortfarande är sommar. Det är kallt! Men i Sarajevo är det tydligen varmt så det blir ju till att packa sommarkläder ändå. Eller ja, sommar- OCH vinterkläder, för man vet aldrig. Haha, jag är helt inställd på att åka bort fastän jag inte ens sett hur mitt skolschema ser ut. Men jag har liksom en teori (liksom många andra): Det finns omtentor, men inga omfester! Do duse, jag åker inte ner radi festanja, men ni fattar ändå poängen. Skolan kan man alltid ta igen. Kan det inte bara bli den 15:e snart?
Vek mig av skratt igår (medan jag satt uppe som ett miffo till klockan fyra) när jag tog emot bilder och videoklipp som är inspelade för typ 2-3 år sedan. Herregud, vissa gånger undrar jag verkligen om jag inte behöver lugnande, haha. Jag hade till och med glömt bort mina paint-skills:
Master piece ju! Haha, skrattade verkligen tills tårarna rann åt vissa bilder, men det är för palligt att lägga upp dem här. Det räcker med den här. Och faktum är att det var min favoritlåt att sjunga. Mitt i stan, över telefon, mitt i natten.. när som helst. Skills, I'm telling you.
Och här får ni världens gulligaste, sötaste och mest oskyldiga grej att titta på:
"Ljubav nikad ne umire prirodnom smrću. Umire jer joj ne znamo obnoviti izvor. Umire od sljepoće, pogrešaka, izdaje. Umire od bolesti i rana; umire zbog dosade, gubitka svježine i sjaja." - Anais Nin
Så, nu ska jag krypa ner under mitt tjocka duntäcke och se på film. Känner på mig att jag kommer att däcka inom bara några få minuter. I better not, för jag väntar sms.. som att det är världens största grej, haha. Och det känns faktiskt skönt att återigen bli glad över att få höra ljudet av telefonen då ett sms kommer, istället för magont. Otroligt skönt.. laku noc.
Phew, tur att man klär i orange i alla fal...
Phew, tur att man klär i orange i alla fall, för skjortan är inte smickrande nånstans. Funderar på att pimpa till den genom att sy in den lite och skippa en knapp eller två. Fast då undrar jag vad som händer, med tanke på att jag fick en killes nummer strax innan jag gick på rast. Ja, i detta tält till skjorta, alltså. Han var faktiskt söt, men jag är inte pedofil så jag skippar nog att ringa. Annars är jag seg som fan eftersom jag inte lade mig förrän fyra. Satt och hade long distance-samtal över msn. Vem fan behöver telefon när msn finns? Lovely! Och så fort jag är ledig (ska försöka fixa fredag off) så går jag raka vägen till Polisen och fixar pass. Jag åker.. och jag längtar. Yey. Nej, nu måste jag återgå till mina sysslor (som för tillfället är att vistas bland chipshyllorna. Jag är i mitt rätta element, alltså.) Och jag kan inte låta bli att le idag. Finns ingen skönare känsla ju. Puss!
Budi bolja prema njemu..
Såååå, nu är jag klar. Att det kan vara så skönt att ta en varm dusch, tvätta håret och allmänt pyssla om sig själv. Det passar riktigt bra nu när det är så skumt väder ute, höll på att frysa ihjäl i min jeansjacka förut idag. Kom hem för kanske en halvtimme sedan och precis utanför trappuppgången satt grannens katt och jamade. En tjock, vitgul en. Så himla söt.. så jag passade på att izgnjaviti honom lite. Eller okej, lite mer. Han är så stor och gosig, och fatta att det inte ens går att lyfta upp honom så rund som han är. Lilla gullungen då, finns ingenting finare än katter. Så när jag var klar med att gosa med honom gick jag hem och raka vägen in till duschen.
Dagen har varit relativt lugn och den spenderade jag hemma hos min syster och hennes C. Vi åt en god middag (stark så att man svettades, typiskt dem) och sedan mumsade vi princesstårta. Så nu är jag mätt, belåten och glad. När jag var i stan tidigare idag och letade efter en present till henne så snubblade jag över min nya parfym. THE parfume, alltså. Loooord.. att jag inte köpte den. Men det är ingen fara, för så fort jag kom hem till henne gick jag ut på nätet och beställde hem den. Men jag vill ha den nu, nu, nuuuu. Bara den hinner komma innan fredag (hihi.)
Borde väl gå och lägga mig nu, det blir en lång dag i morgon åter igen (12-21) och likaså på torsdag och fredag. Kom, ljuva helg.. koooom. Och jag fattar inte hur jag ska lyckas somna när fönstret håller på att slitas ut ur väggen, typ. Fine att det regnar, det är mysigt, men när det blåser så här häftigt blir jag bara irriterad, haha. Satt och kollade igenom jobbschemat ett tag framåt och jag kommer att jobba varannan helg med start om typ två veckor. Det betyder att jag inte är vezana till jobbet då mamma ska ner till Sarajevo, utan då har jag bara skolan att tänka på. Det, i sin tur, betyder att jag lika gärna också kan åka ner makar na sedmicu dana. För varje dag som går lutar det mer och mer åt att-åka-hållet, men då måste jag fixa pass någon gång dessa dagar och boka biljett. I waaaant to. Får nog ta och bestämma mig väldigt snart, men om jag känner mig själv rätt så är det pa-paaa Sverige om ca. tre veckor. Rana jesen u Sarajevu sa dragim osobama, what could be better?
Började skriva det här inlägget vid kvart i elva typ, men fastnade på youtube. Har lyssnat på en massa låtar, låtar som egentligen borde vara "sorgliga", men det är de inte. Låtarna i sig har ingen makt. Den där parfymen har ingen makt. Olika datum har inte någon makt. Och inte ens bilderna på min dator, mapp för mapp, har någon makt över ens känslor. Det är bara att ta sig själv i kragen och säga "det finns ingenting jag inte klarar av." Och finns det heller inte. Man är sin egen lyckas smed och man kommer så långt som man själv vill. De senaste dagarna spelas Dino Merlins låtar flitigt hos mig och varje låt berättar verkligen nåt speciellt.
Budi bolja prema njemu,
u kuhinji, u postelji..
bas u svemu.
Za mene ne pitaj,
o meni ne pricaj nikom,
pa ni njemu..
God natt.
"The strongest man in the world is he who stands most alone."
Proppmätt, nyss hemkommen och det droppar från håret. Men det är okej.. faktiskt. Lade mig inte förrän sent och vaknade tidigt (haha, klockan elva alltså) så nu är jag lagom trött. Jag hade en riktigt fin kväll igår (en sen sådan, haha) tack vare en person, med tevetittande, chips- och chokladätande, och såna kvällar behöver man för att få distans till allting. Till och med sig själv. Man behöver få vara med folk man kan skratta ihop med, folk man känner sig bekväm med, folk som skrämmer upp en med läskiga spökhistorier och folk som på ett eller annat sätt får en att känna sig speciell. Så tack för sällskapet, Brownie (internt, no names mentioned.) :)
Tydligen jobbar jag hela veckan (inte i morgon, Nami fyller år) och hela nästa vecka. Jag har typ EN dag off, resten är fullproppat. Looord, have mercy. Och jag har insett att jag har tappat mycket av mig själv det sista året. Jävligt mycket. Det räcker med att jag bara går in och läser gamla blogginlägg (satt till klockan fyra och gick igenom inlägg sedan första dagen jag bloggat) för att se hur mycket mer tillbakadragen jag har blivit.. glöden har liksom slocknat. Jag satt och log vid vissa tillfällen, speciellt när jag läste följande utdrag:
Jag älskar att bara vara lycklig, utan någon som helst anledning. Och ibland förvånas jag över vissa stunder, då jag kommer på mig själv att le utan att egentligen ens veta varför. I samo molim Boga da tako uvijek bude. Ne znam.. nikada mi nije trebalo puno da budem sretna, uvijek nekako nadjem nacin da se ne sikiram i da budem mirne duse. Ett typiskt scenario: Det är sent på kvällen, jag ska precis tvätta av mig sminket. Nån slags lyckokänsla infinner sig och jag blir tvungen att ge små (riiiiktigt sjuka) ljud ifrån mig. Då brukar vanligtvis mamsen min säga "eee, sine dragi.. ja ti fino kazem da ne pijes toliko coca-cole pred spavanje, a ti nista..."
Det kanske bara handlar om uppfostran, och att min mamma har lärt mig att vara tacksam för de små sakerna i livet, men vad det än är så är jag oerhört glad över den egenskapen hos mig. Oavsett vad det är som händer har jag en förmåga till att intala mig själv att allt kommer att bli bra, och att det fortfarande finns andra saker att vara lycklig över. (19 oktober, 2008.)
Och det är PRECIS sån jag. Varken mer eller mindre. Jag är en lycklig person. Till och med nu, när jag sitter och skriver detta. Jag är lycklig över små saker. Jag är lycklig över att jag är jag. Jag är lycklig över att jag har en så underbar familj som stödjer mig i allt jag gör. Jag är lycklig över att jag har världens bästa chef. Jag är lycklig över att jag har fina vänner och bekanta som jag kan ringa mitt i natten för att ta en nattfika. Jag är lycklig över att jag har återupptagit kontakten med gamla vänner och bekanta som visat sig vara alldeles underbara. Jag är lycklig över att jag har lyckats ta mig ur vissa situationer som bara gjorde mig ledsen, som inte var bra för mig.
Och jag känner att jag sakta men säkert börjat att återgå till den gamla Azra, hur klyschigt det än låter. Bezbrizna i uvijek nasmijana. Och jag vet precis vilka människor jag behöver och inte behöver. Jag behöver dem som drar fram "den gamla" Azra. Jag behöver dem som får mig att må bra över ingenting. De som inte sätter käppar i hjulet för mig.
Nu ska jag koka en andra omgång av mitt goda rabarberte och sen ska jag se på någon film som Brownie har lämnat på min hårddisk. Det är säkert weirdo-filmer, but it's okay.. bättre det än ingenting. Och det är bra så här - jag vill inte veta, jag vill inte se, jag vill inte höra. Och det går utmärkt, för min vilja är starkare än någonting annat. I min värld är det bara jag som existerar nu, det finns inga "vi" längre. Ja za sebe, ostali za sebe. Och rubriken talar för sig själv. Njut av regnet nu, folk, och njut av låten som går hand i hand med vädret:
..bez potrebe.
There's only ONE great love in life - McDo...
There's only ONE great love in life - McDonald's. Fattar inte att jag inte ätit det på mer än en månad. Jag dör lite inombords nu medan jag sitter och äter. Alltså av njutning. Mmmm.. this is heaven. Heaven!
Väntar på min skjuts, har jobbat litegrann...
Väntar på min skjuts, har jobbat litegranna och nu ska jag till stan och njuta lite :) Fick världens finaste sms idag, nästan så att jag packar mina väskor och åker direkt. Mer än så behöver jag nog inte säga, det räcker så :) Puss, mina fina!
Man kan nästan tro att rosa är min nya favoritfärg..
...men icke, det är bara en slump. Brukar aldrig ha rosa annars, men det är rätt så fint har jag kommit på. Jag gillar det. Och jag gillar färger överhuvudtaget, går aldrig svartklädd. Så här söt är jag nu:
Vi får väl se hur länge mitt hår håller sig rakt i det här blöta (men underbara) vädret. Det luktar alldeles underbart för jag har köpt ett nytt shampo. Herbal Essences, yey! Haha, helt exhalterad över ett shampo. Nej, nu måste jag rusa. Är mighty sugen på nåt sött, typ paj. Mmm.. blåbärspaj. Puss!
Da se osetim ponovo libero..
Det regnar. Och jag blir så tacksam, för bara för någon minut sedan tittade jag ut och tänkte "låt det regna.. puno." Jag är så redo som man kan bli för höstväder med massor av regn och gråa dagar. När jag inte känner mig på topp vill jag att vädret ska vara precis som jag.. kanske därför jag blir så lätt nere när jag i själva verket är lycklig och det regnar. Men nu är jag inte världens lyckligaste och då kan det lika gärna regna. För i ärlighetens namn så mår jag bättre nu när det regnar. Jag tittar ut genom fönstret och ser att löven på träden börjar att gulna.. hösten är på ingång. Och jag tar ett djupt andetag och inser att ett helt nytt kapitel i the book which we call life väntar.. med öppna armar. Det är aldrig slutet på något, egentligen - bara början på något nytt. Än står jag och andas, och det inte inte dödar en härdar en, sägs det. Än lever jag.
Vilken låt, alltså. Den här låten har varit en stor inspirationskälla till min nästa tatuering, som pryder en del av min kropp någon gång nästa vecka. Jag ser inte fram emot smärtan alls, eller det faktum att min pappa säkert kommer att mörda mig när han får veta, but I'm still doing it. Ska gå och duscha och fixa mig nu och sedan ska jag klunka kaffe with my homeboy D. Ponovo libero, ponovo libero..
Mrvice mala, ko te ne bi voljeo..
Vad jag hade gett nu för att höra lilla skitkorvens tassar på golvet när han jagar någonting osynligt och sladdar runt på golvet. Eller när man kastar den lilla, bruna leksakshunden till honom och han hämtar den så att man kan kasta den igen. Det går nog inte en enda dag utan att jag tänker på min honom och det är helt ofattbart för mig att jag bara hade honom i lite mer än en månad. Att man kan bli så fäst vid någonting på så kort tid.. Jag minns dagen jag fick honom så tydligt och hur lycklig jag var då. Hur jag inte kunde sluta titta på honom och röra vid honom. Det känns som en evighet sedan och jag kommer aldrig att vara helt okej med det faktum att jag var tvungen att ge bort honom. Min lilla Smoki, mitt glädjeämne. Har suttit de senaste dagarna och kollat runt på blocket lite efter kattungar till salu, ali ne znam..
Slavonijo.. ko te nije volio, ne zna sta je izgubio.
Har varit ensam i knappt en timme och är redan rastlös som fan. Problemet ligger inte i att vara ensam, utan att man får en hel del tid över att tänka över saker och ting. Dagen har för överigt spenderats med att hosta, nysa, titta på Laguna Beach och The Hills-maraton. Och att äta en halv kyckling med vitlöksdipp. Loooord, it was gooood. Det var länge sen jag åt det också, så det satt bra som fan. Gårdagens händelser var minst sagt intressanta och mina killer heels dödade mig, men det var so worth it. Sant som det är sagt, det blir vad man gör det till och det är svårt att inte ha kul i ett så fint sällskap.
Har suttit och pratat med mamma idag och hon ska ner till Sarajevo i mitten av september. Hon hittade rätt så billiga biljetter och nu är jag också frestad som fan. Det hade inte skadat att åka bort lite i kanske en vecka eller två. Grejen är bara att skolan börjar nu och samtidigt ska jag jobba, så jag måste först ta en titt på alla scheman. Det skulle vara otroligt skönt att få komma bort, att få träffa pappa och hela släkten... och att få träffa någon som ställt upp mer än någon annan både allmänt och på den sista tiden. Det är konstigt hur man inte uppskattar människor förrän de befinner sig långt, långt borta. Men allt detta är fortfarande ett stort kanske, fastän jag sitter och googlar flygbiljetter nu och drömmer mig bort.
Och sen har jag suttit och lyssnat på följande låt ett par gånger i rad nu. Vet en till person som älskar låten minst lika mycket som jag, so here goes:
Za dobra, stara vremena..
Pinky.
Fan alltså, vid såna här tillfällen önskar jag att jag var platinablond. Och långhårig. Tänk er: blont hår, rosa klänning, svarta pumps. Med andra ord: Barbie. Fast det duger så här också. Mer än duger. Och tydligen tycker folk att jag har blivit smal. Nu ska vi inte ta i, men jag har gått ner. Wohoo! Känner mig fin i vilket fall som helst, och nu går jag ut för att ha en underbar kväll. Puss, mina kära!
Ti uzmi ibrik, srebrn ibrik, ko fol vode da doneses..
My laaaaawd, det här vädret alltså. Tack och lov att jag satt under parasoll i stan när det började störtregna, för annars hade jag blivit blöt som en liten mus. Och sedan blev det plötsligt soligt som fan att jag nästan trodde jag skulle bli solbränd (jag och mitt coola pigment, alltså.) Göteborg är FÖR litet, kul att man alltid ska stöta på folk man inte vill träffa (..ever) när man är i stan, men vad kan man förvänta sig när man sitter på Condeco? Exactly my point. Ikväll ska jag ut och jag är peppad som fan. Whop whoooop! Ska nog använda mina överdrivet höga pumps för första gången ikväll (kommer nog vara 185 i dem, holla.) Så ikväll kör vi all in - med fokus på coca-cola. Och eventuellt någon virgin drink. Heter man Azra så behöver man inte alkohol i omloppet för att vara full. Strepsilsen och panodilen gör sitt, liksom. (Alkuhuuul inte tillöööötet. Haraaaam. Abu Hässan säjer så. Haraaaam.)
Har precis ätit mig mätt på pizza, nu återstår bara att duscha och fixa mig alldeles strax. Sedan kommer syster över för att mysa lite innan utgång (läs: för att sno kläder och skor av mig.) Fast jag älskar henne ändå. Vi är väldigt lika, det är säkert därför jag älskar henne. Ja, alltså för att hon är lik mig. D'oh. Eller det kanske är jag som är lik henne? Narcissist, ja visst! Hähä. Är på något skumt humör idag, och jag fick vatten i knät idag vilket tydligen betyder dobitak. Men dobitak, my ass! Kom hem idag och fick en mighty fine överraskning - ett inbetalningskort till Sahlgrenska, och jag tänkte "vadå? vill de ha lite välgörenhetspengar?" Men neeeej, de vill ha 300 kronor för ett par timmars väntan i akutrummet och två små stygn den fjärde juli. Två stygn! Turister, de kunde bara bett mig betala på plats, a ne ovako. "Skär dig på ett fint Ikeaglas och lätta på plånboken!" borde deras motto vara. Jag måste seriöst skriva en to-do-lista inför den 25:e för annars är jag säker på att jag kommer glömma betala någon räkning. Är såå glömsk.
Nej, nu ska jag sätta på lite bra musik, prova kläder och shaka loss framför spegeln. Jag ska bara ladda klart batterierna till kameran, sen ska jag ta kort på mina heta heels. De är to die for och man får killer legs i dem (som att jag inte har det redan. Mmmm-hmmm.) Här får ni en allmänt underbar och fin låt, za sva vremena:
Lovely.
Har en känner-mig-fin-dag idag :) And off ...
Har en känner-mig-fin-dag idag :) And off I go, puss!
Äntligen fattar någon vinken! Nu fattas ba...
Äntligen fattar någon vinken! Nu fattas bara ostbågar. Cola och marabou följde med knarket för halsen :) Och ja, alltid när jag är sjuk har jag på mig de mest färggranna mjukiskläder jag kan hitta. Nä, nu ljög jag. Brukar faktiskt gå runt i såna kläder hemma fastän jag inte är sjuk. Vem sa att rosa byxor och en bebisblå tröja inte går ihop? Laze! Jag tog först en söt bild på ansiktet (trodde jag), fast när jag såg blekheten och de mörka ringarna under ögonen ångrade jag mig och beslöt mig för att bara ta kort på strepsilsen. Jag vill inte att ni ska drömma om Emily Rose inatt. Fast jag är ändå söt i mina myskläder, rufsiga trollhår och rosiga (läs: snoriga) näsa :) Kram! (Förresten, jordgubbsstrepsilsen smakar godis, hela asken kommer gå åt idag ju..)
Ajajajajaj..
Please, little vajayjay, inte igen. Inte igen. :( Jag tror nästan att jag avlider när jag kissar, utan att överdriva. Och det känns som att det blir värre för varje gång jag får urinvägsinfektion. Kul om akuten skulle kalla inatt, går det ens några vagnar och bussar så här sent? Eller ringer man 112? "Snälla, polisen, skicka någon som kan rädda mina south regions från detta lidande. Snälla!" Okej, mozda nije vrijeme za salu, men jag får panik. På riktigt. Jag orkar inte att allt ska hända på en gång. Feber, hals, rygg, jayjay. Känner mig allmänt tyck-synd-om-mig-ig nu. Känner för att lipa lite till, men jag ska inte. Det räcker med att ögonen ser ut som tennisbollar, de behöver inte växa till fotbollsstorlek.
Nu ropar Batman på mig. Och mitt kamomillté. Och min sista stepsils-tablett. Sista! Hör ni det? Detta är alltså tacken för att jag leverar inlägg efter inlägg? Om jag dör inatt skyller jag på er, kära läsare, för ingen kom med ett paket Strepsils till mig. Och vajayjayns utbrott är bara en reaktion på detta dåliga beteende. Nej, men skämt åsido, jag känner mig som världens olycksfågel för tillfället. Det är inte kul att vara sjuk. Eller döv, which I'm slowly becoming. Jag lämnar er för ikväll med denna underbara låt av Eldin Huseinbegovic, som jag vet att en person in particular tycker om. Videon är något utav det finaste jag sett, och texten likaså:
God natt.
Man ska inte gråta över spilld mjölk. Men över ett glas på stortån går bra.
Så, nu har jag lipat litegrann för att jag tappade ett glas på stortån medan jag diskade. Jag passade på att gråta för andra saker också, jag menar.. what the heck, när jag ändå är på gång. Satte mig på golvet framför vasken och grät. Och först ville jag av ilska kasta glaset mot väggen, för att stilla min egen upprördhet. Men sedan kom jag på att jag varken har ork eller lust att dammsuga nu när jag är sjukis. Det slutade med att jag skrattade åt mig själv och sa "turist" högt och tydligt. Och nu sitter jag här, med en bultande stortå och igentäppt näsa, och ska alldeles strax ner till tvättstugan för att hämta all tvätt. Sedan tänkte jag fixa något att äta och sitta bänkad framför teven hela kvällen, för det går en massa bra ikväll. Först är det Hulken (eller Girl next door, har inte bestämt mig än) och sedan kommer Batman. Och för att inte glömma Ghost Hunters. Jag är en riktig machosist ju, jag vet att jag kommer vara scared to death efter att ha tittat på det, men jag måste.
Huvudet känns femtio kilo tungt och jag har feber. Mamma insisterar på att jag sover hos henne, fast jag vet inte.. jag har vant mig vid att vara i min lägenhet nu. Har ringt och sjukanmält mig, så i morgon blir det inget jobb. Det är ju inte direkt så att jag vill sitta och droppa snor på kunder, deras varor och deras pengar. Och mina ögonlock ser ut som två tennisbollar, så det är ju heller inte så attraktivt.
Gah, jag är så trött och jag vill så mycket... vill, vill, vill. VILL. Oj, tvättstugan!
Zaplakala secer Djula, Osman bega vjerna ljuba..
Försöker att hitta ett inre lugn just nu, det lugn som brukar komma av sig själv dok traju ovi ramazanski dani. Har alltid varit en rätt så harmonisk person, och jag försöker så gott jag kan för att återgå till det. Jag gillar inte att må bra för stunden, för att gråta i nästa. Men vem gör det egentligen? Ingen. Alla försöker att hitta sin lycka, att göra det som de tror är bäst för dem. En speciell låt har spelats flitigt dessa dagar. Det är någonting med melodin, texten.. med allt. Och man inser att kärleken tycktes mycket enklare då våra mor- och farföräldrar var unga. Det enda som kunde skilja två älskade åt var döden. Bara det. Och den här låten betyder extra mycket då min mormor hette Djula. Lyssna och njut..
Zaplakala secer Djula,
Osman bega vjerna ljuba.
Moj Osmane, gdje si bio?
Gdje si vojsku izgubio?
Evo mene, Djulo mlada,
pokraj plevna starog grada.
Sto mi, care, vojske dade?
Sve mi, Djulo, za dim pade.
Ja sam, Djulo, robstva pao,
britku sablju opasao.
Pa sad nemam nikog svoga,
osim Boga jedinoga.
Djulo mlada, preudaj se,
meni nikad ne nadaj se.
Dusman me je zarobio,
sa tobom me rastavio..
Mina Strepsils är nästan slut.. crap.
Är så himla trött. Känns som att jag somnar när som helst, och jag har redan hunnit avboka och boka tvättid idag. Tänkte skita i det för att det regnar, min hals dödar mig, jag har ont i ryggen och det för ont när jag peepee-ar.. men jag ska inte skita i det. Vill ha godluktande kläder och korgen är proppfull, så det är dags. Regnet är verkligen u skladu med mitt humör idag. Vaknade upp till sol imorse (jag menar inte att jag var glad, hade bara glömt att dra för persiennerna så jag blev irriterad över att bli väckt av det) och nu regnar det för fullt. Och det får det gärna göra också, samo ti padaj..
Har så himla ont i käken och i halsen är helt röd och svullen. Är rädd för att det kanske är halsfluss, men jag vägrar gå till läkaren. Jag är så trött på väntrum i akuten och på vårdcentraler. Ska försöka kurera mig själv med te, strepsils (räddare i nöden, fast jag har bara två mintstrepsils kvar, alltså har jag mitt på det torra i cirka fyra timmar till) och limunada. Allt ska alltid vara slut när man behöver det. Säg att jag vill dricka oboy nu, då kommer mjölken vara slut. Men den är inte slut, vilket är typiskt för jag vill inte ha oboy. Jag vill ha cola.. och stepsils.. och ostbågar.. och kanske en marabou. Och har jag något utav det hemma? Neeeej. Jag säger ju det.. typiskt. Och jag orkar heller inte gå till affären. Ja, alltså.. på grund av regnet, min hals, min vajayjay. As I said before.
Så, nu har jag klagat klart. Ska gå och ta av lakanen från sängen och bege mig mot tvättstugan. Det kanske är någon som har tappat ett paket strepsils (jordgubbsmak) där ute som jag kanske hittar. Who knows, maybe it's my lucky day. Annars får den vänliga själen som läser detta och som tycker synd om mig gärna köpa det till mig and make a quick home delivery. Och cola. Och ostbågar. Och en marabou. Så här i efterhand ber jag faktiskt inte om mycket. Jag är hur skroma som helst ju.
Na srcu mi studen zime..
Förkylning, halsont, möjlig urinvägsinfektion och 39 graders feber är inte vad jag behöver just nu. Har pendlat mellan att frysa ihjäl och svettas floder sedan jag vaknade klockan åtta imorse.. det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen. Och det hjälper inte att att drömma att att du står där nere vid rampen mitt i natten, och att jag i min spänning springer ut i sovkläderna för att möta dig. Du håller om mig hårt, säger att allt blir bra, och ler så där välbekant som du alltid brukade när jag gjorde något du tyckte var sött. Hur många nätter i rad kan man drömma om en och samma sak egentligen? Och måste varenda dröm vara så detaljrik och verklig? Det är som att uppleva en bilolycka gång på gång - varje gång gör lika ont som första gången. Och jag fortsätter att trampa vatten för att överleva, fortsätter att stå still på ett och samma ställe.. fortsätter att älska och sakna lika mycket sen dag ett.
..a kad mi dodjes ti
i osmijeh vratis mi..
Pricas mi o svemu, hodamo polako..
Man kan ha en hel vecka full av fina dagar, fyllda med glädje, skratt och avkoppling. För det har jag haft och jag har även kunnat tänka på det förflutna utan att bli för ledsen. Jag har gått igenom alla mappar och tittat på gamla bilder, bland annat från förra sommaren, och lett för mig själv. Jag har lyssnat på låtar som påminner och jag har även luktat på en parfym. Och allt det har varit okej. Men sen så kommer en sån här dag då ingenting är okej.. bara för att jag hittar glass i frysen. Och då blir det klart och tydligt att glädjen man känner är bara temporär, för så fort någonting oväntat händer kommer de sanna känslorna fram.
Lako je ljude izbjegavati i praviti se da uopste i ne postoje, samo da bi covjek sebi olaksao. Mozda je to cak jedna od najlaksih stvari koje postoje. Och det har jag varit väldigt bra på den senaste tiden. Ali samo do neke granice svoje misli i osjecaje mozes ignorisati i potciniti.. upravo me to sada i proganja, u ovom trenutku. Ponovo mi bas to i kvasi majicu. Lösningen på alla mina problem, alla mina drömmar som väcker mig varje natt, tycks vara så enkel och så nära.. ali nije mi na dohvatu ruke. Lösningen är bara ett samtal bort, ili iznenadna pojava pred vratima u pola noci, kao jednom davno, davno.. cudi me da se jos uvijek toga sjecam. Ne mogu te moliti, ali se samo jedno pitam.. nakon svega, svih godina truda i nadanja, kako sada mozes bez mene? Jag vill så många gånger ta upp telefonen för att ringa, och till slut tar jag upp den.. men jag ringer inte. Jag försöker så gott jag kan att återgå till den enda normala vardag jag känner till, som till 95% består av sjecanja na tebe.
Jag vet att min yttre fasad inte stämmer överens med hur jag känner innerst inne. Jag vet att allt jag skriver här inte är i enlighet med hur jag beter mig inför dem jag älskar. De ser en glad Azra, en pratig och skämtsam Azra som inte bryr sig. Jag är den som ler mest. Och mestadels gör jag det för att de inte ska vara oroliga, för om det är någonting jag har lärt mig så är det att det är nära och kära som lider mest då man är ledsen. Detta är allt jag vet och kan bäst - att slänga på en hård fasad som till slut blir jag, bara jag intalar mig själv tillräckligt högt och länge. Det är det enda sättet jag kan för att överleva, för att klara mig genom dagar och alla nätter fyllda av drömmar.
Om det är någonting jag önskar när jag blundar på natten så är det att allt detta ska vara över. Jag vill att dessa ledsna dagar ska vara över, på ett sätt eller annat. Jag vill ha det omöjliga, det som aldrig händer i det verkliga livet - och det är att du dyker upp när jag önskar det som mest. När jag behöver dig som mest. Och jag vet inte vad mer jag kan göra, för så här ärlig har jag aldrig varit. Jag vet inte till vilken nytta jag skriver längre. Visst hjälper det mig i stunden, pa makar bogdu da mi bol olaksa, men det känns inte värt det längre. Det är inte en liten sak att mot sin vilja behöva vara ifrån någon man älskar av hela sitt hjärta, och jag tänker inte sitta och bagatellisera det. Det gör ont, det är inte svejedno och det kommer ta en lång tid att komma över allt detta. Jag undrar vad du tänker när du läser alla mina texter. Mår du bättre när du vet att det inte är saksamma, eller mår du lika dåligt som jag? Sitter du, som jag, och tänker på mig varje sekund av varje minut, och varje timme av varje dag?
Prosipam svoju dusu nepoznatim ljudima, i kakvu korist imam od toga? Jag vill inte att min blogg ska se ut så här, det är inte jag - jag är en lättsam och glad person. Och allt detta har samlat på sig, för att till slut resultera i att jag vill låsa bloggen. Inte för att jag är rädd för vem som läser, utan för att markera för mig själv att det räcker nu. Det är inte kul att sitta och läsa ledsna rader efter rader. Och det är inte så jag vill minnas all förfluten tid. Vet inte riktigt än hur jag ska göra, vet ingenting längre.. och det faktum att jag egentligen ska vara i stan om tjugo minuter talar för sig själv hur jag mår. I'm in no condition of going out. Jag ska gå och duscha länge, länge och sedan kolla på film.
Ostala si uvijek ista..
För inte så länge sedan skrev jag om et...
För inte så länge sedan skrev jag om ett inlägg jag hade skrivit för ett år sedan, den åttonde augusti. Och för ett år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur saker och ting skulle vara inom loppet av ett år - allt jag skulle hinna uppleva, allt jag skulle vinna, och slutligen mista. Att jag ligger här, ett år senare, ensam i mörkret i en stuga mitt i Gävle känns nästan surrealistiskt. En av dagens händelser har skakat om mig ordentligt och gjort mig ledsen. Inte på grund av själva händelsen i sig, utan för att det kändes som att någon örfilade mig tvärs över ansiktet och väckte mig ur min dröm på det allra mest brutala sättet. Jag trodde någonstans innerst inne att min vilja räckte. Att den räckte för oss båda. Att det räckte med att jag försökte se framför mig hur allt detta löser sig till slut. Men det räcker inte. Och jag kan varken känna ilska eller frustration, för det är din rätt att få välja. I mitt huvud spelades en massa olika scenarion upp - scenarion där vi somnade tätt ihop igen, där vi delade våra liv och allt annat igen och där vi älskade varann mest av allt igen - villkorslöst och obeskrivligt. Men allt detta gick i kras idag, tre veckor senare. Jag insåg att min viljestyrka inte är till någon nytta. Inte den här gången. Jag tycks kunna flytta berg och gå på vatten, men denna gång räcker inte viljan till. Inte enbart min. Och det är med tårar i ögonen jag skriver, ovetandes om du någonsin kommer att läsa detta. Men jag måste släppa taget nu, för min egen skull. Mitt hopp har inte slocknat än, och det är därför jag gör någonting på måndag som släcker det åt mig - som får mig att inse att det är över, slut på riktigt, för allra sista gången. Och tre veckor tycks vara tre år långa, då jag för allra sista gången höll om dig, viskade att jag älskade dig och kysste dig ömt på pannan...
Wish me good luck, folk. Min största rädsl...
Wish me good luck, folk. Min största rädsla är att drunkna, så därför ska jag ta på mig den största flytväst jag kan hitta. Vattenringen - it's on, baby! (sa Azra och höll på att bajsa ner sig av skräck.) :)
Ligger här i min lilla stuga och ser på fi...
Ligger här i min lilla stuga och ser på film så här innan sovdags. Har varit ute på sjön och rott ensam idag så jag är helt slut, både fysiskt och psykiskt. Och resten av dagen har ägnats åt att undvika att bli slängd i vattnet. Tio myggbett rikare har jag också blivit, och här gick jag runt och trodde da mi krv nije slatka. El migga er juuuurd läl Äzra, och Äzra tiker intä om den. Intä tillööötett! Skämt åsido, har märkt att jag inte är så rädd av mig längre. Går ut mitt i natten för att piskiti bakom ett träd och så, and let me remind you att vi pratar om små stugor mitt ute i ingenstans. Ja, det finns självklart toalett, men så långt orkar jag inte gå när nöden kallar. I'm telling you, lilla misko har blivit Mighty Mouse himself. M-hmm, damn right. Nej, nu somnar jag nästan.. det måste vara tack vare P.O:n. Den som vet vad det är - great. A ko ne zna, Bajro. Wallahiiii. Okej, P.O var ordet alltså. Sweet dreams.
När jag säger att jag kan bli brun så ljug...
När jag säger att jag kan bli brun så ljuger jag. Jag blir alltid bränd. Alltid. Och idag är inget undantag. Jag intalade mig själv att jag inte behövde solkräm, och det slutade med röda kinder och en Rudolf-näsa. Och fräknar, massor av dem. Nu sitter vi och ser på någon film och myser under filtar. Ska nog gå och lägga mig snart för kanotpaddlingen och båtkörningen har sugit ur alla mina krafter. Vid varje tillfälle tänker jag fortfarande hur allt hade varit och hur kul vi hade haft. Åkt ut med båten mitt i natten, badat i sjön, paddlat långt ut och varit helt slut av det, för att sedan sitta uppe länge, länge och spela spel och prata.. det är så himla mysigt här, så hemtrevligt och välkomnande, men trots det känner jag mig stundvis som den ensammaste människan på jorden.. Och som det står på en handsydd tavla som hänger inne i min stuga: 'Solen lyser även på liten stuga, och i den stugan vill jag bo med dej..' Laku noc..
Nu ligger vi här på bryggan och steker. De...
Nu ligger vi här på bryggan och steker. Det är närmare 30 grader varmt och ljudet av vatten som plaskar mot båten lugnar mycket. Båten, som jag för övrigt körde nyss och kände mig fri som fågeln. Fartdåre - check. Förstår att Bella behövde sina adrealinkickar, för det tycks vara en jävligt bra drog för stunden. Alldeles strax ska vi åka in till Gävle C (haha) för att köpa lite mat och grillsaker inför kvällen och jag ska köra dit. Utan övningskörskylten, förstås, för jag vill ju impa på storstadsborna här :) 'Manneeeeen, hon har körkort o grejjeeeeer'.. not. Jag och Krilo tycker att solen är här tack vare oss. Ni vet.. vi uttryckte klart och tydligt för universum att vi vill ha sol - och det fick vi. Sedan VILLE jag ha en femma i Yatsy igår, och det fick jag också. Med tanke på att man i alla sagor endast får tre chanser ska jag satsa på den där miljonen nu. Eller förlåt, det lär inte bra.. miljonerna, menade jag förstås :) Puss på er!
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jesen je tuzna vec odavno dosla..
Hem, ljuva hem. Har varit skitstressad idag, så det är skönt att komma till ett lugnt hem där inga kunder klagar och inga kassaljud hörs. Har bytt om till mjukiskläder, gosat ner mig i soffan och tar det allmänt lugnt. Måste strax börja packa, men det orkar jag inte riktigt än.. orkar inte tänka efter vad det är jag måste packa ner. Och i slutändan glömmer man ändå alltid bort något, så jag ska ta och skriva en lista innan jag börjar (gör alltid så, kontroll-Azra in the house.) Har ingen aning om vad för väder det kommer att vara, så jag får väl packa ner halva min garderob - just in case. Men jag håller fortfarande tummarna för sol, men min röv är fortfarande randig. Haha, fattar ni eller? Fastän vi har haft många fina dagar har jag inte gått runt med shorts, kjol eller klänning sedan jag brände mig. Och jag som älskar bara ben. Men jag vägrar gå runt och se ut som ett övergångsställe.
Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva. Känner mig rätt så tom idag.. både på ord, tankar och känslor. Det finns så mycket jag önskar och så mycket jag hoppas på, men för varje dag som går blir det bara mer och mer tydligt för mig att jag bör släppa det. Det går inte en dag utan att jag har ett nytt scenario i huvudet - hur allting löser sig, hur öppna armar kommer mot mig för att underlätta allt. Och egentligen är inte det en omöjlig tanke, eller svår för den delen. Det är ju inte så svårt, egentligen.. inte i teorin. Men i praktiken är det lika svårt som att simma motströms. Och varje dag försöker jag att förstå. Förstå vad det är som står i vägen. Men det går inte. Jag kan inte och jag förstår ingenting. Alla försök till att förstå slutar i att jag stirrar ut i tomma intet och ser ut som ett frågetecken. Vissa saker kommer jag helt enkelt aldrig att förstå..
I morgon åker vi klockan nio och det är en sex timmars bilresa upp. Ser jag fram emot det? Nej. Men jag ser fram emot att få komma bort lite.. att få andas. Tills vidare får ni en fin låt att lyssna på. Silvana är helt underbar. Kvalitén är inte den bästa, men just det faktum att låten är uzivo och inspelad elva år innan jag själv föddes gör den så mycket bättre.
I can't make you if you don't..
Man kan må bra en hel dag och peppa sig själv att allting kommer att bli bra. Man kan till och med börja tro på sina egna ord då man säger "man överlever allt - jag klarar mig." Men sedan somnar man, och drömmer. Drömmer om fina saker, om saker som inte alls stämmer överens med verkligheten. I alla fall inte min verklighet nu, utan snarare den för lite mer är två veckor sen. Att man kan drömma så verkligt.. att vi promenerar längs stigen mot Eriksbo, som vi brukade då allting började. Att du håller mig i handen och drar mig tätt intill för se mig i ögonen och hålla om mig. Att vi aldrig känt sådan lycka förut. Och för att säga att du aldrig vill släppa taget..
..och sedan ska man överleva allt, efter en sådan dröm. Försöka klara sig.. åtminstone genom dagen. Och jag undrar om alla vi har såna fallgropar, även du. Eller överlever du? Klarar du dig? Drömmer du precis samma drömmar? Jag kan inte ljuga, varken för mig själv eller andra, att jag inte klarar mig så bra. Inte nu, i alla fall. Jag vaknar i en tom säng och tar tag i telefonen, det första jag gör. För det sitter fortfarande i.. sve navike. Jag letar fortfarande efter det där bekanta ansiktet som inte dyker upp. Jag tittar fortfarande ut över parkeringen. Jag nynnar fortfarande till En sockerbagare då jag gör någonting och är i min egna värld. Och inom mig ekar fortfarande ordet "pilki", gång på gång..
Att vilja är att kunna.
Gah! Är helt exhausted juuuuu. Det känns förjävligt att slösa bort hela dagen på ett jobb, och att åka hemifrån vid elva för att komma hem elva på kvällen. Men samtidigt är det ett skönt tidsfördriv och håller mig sysselsatt då min hjärna behöver det. Which is pretty much all the time. Är nog världens största grubblare och min hjärna arbetar övertid varje dag. Var jättetrött när jag lade mig igår, men somnade inte förrän vid tre för att jag inte kunde sluta tänka. Vaknade mitt i natten när jag väl hade somnat för att jag fick för mig att någon tog tag i ytterdörrens handtag och försökte att öppna. Pooped my pants nästan, men somnade till slut om.
Har bokat tågbiljett hem och det blev nästa måndag. Avresan flyttades fram tills på onsdag, för jag ska tydligen jobba i morgon också. Så.. nu sitter jag här i min badrock och med blött hår som droppar längs ryggen och tittar på Sex and the City. Det har börjat kännas okej att vara här i lägenheten helt ensam. Hur skönt det än är att vara omgiven med en massa underbara människor som konstant påminner mig om hur älskad jag är, så är det också skönt att få vara ensam med sina tankar. Jag kanske ältar på saker jag inte borde i vissa stunder, och jag tänker "tänk om bara det och det inte hade hänt", men samtidigt känner jag att jag ändå låter mig själv smälta allt i min egen takt. Jag har aldrig trott på det där att göra en massa saker hela tiden bara för att glömma, för det kommer förr eller senare att slå tillbaka på en. Så är det alltid. Det man förtrycker dyker upp när man minst anar det, eller det tror jag på i alla fall.
Alltså, det där med att älta.. satt och pratade med S igår över en fika och hon sa en hel del kloka saker som man egentligen själv vet, men ändå behöver få höra av någon annan. Jag ältar nog mest på det här med att ha saker osagda. Det är det som äter mig mest. Det finns så mycket jag skulle vilja säga, för mig egen skull. Och jag undrar om andra människor har lika bra minne som jag. Minns de allt vi pratat om förut, i detalj? Minns de alla saker de sagt och hur innerligt de menat det? Och minns de ens alla gånger jag bevisat att jag bara velat deras bästa? Det är den jag är och alltid har varit. Omtänksam som fan.
Jag är en snäll person. Och jag menar aldrig någon illa. Det känns jävligt dumt att behöva sitta och skriva det, för människor som jag älskar och som älskar mig tillbaka vet det. De känner mig ända in i själen och vet precis hur jag är. De vet att jag inte är egoistisk. De vet att jag inte sårar andra. Jag vill inte vara den där lättpåverkade människan som bryr sig om vad andra säger, det brukar jag sällan göra också. Men detta är en helt annan situation. Men det enda logiska är väl att om någon ändå ska tro på såna saker, låta sig själv påverkas till att tro nåt ont om mig, så har denna någon aldrig känt mig på riktigt.
Äh, förstår att det blir luddigt som fan till slut, men jag vet vad jag menar. Och det är det enda som är viktigt. Vill man någonting, så kan man. Det går inte att säga "jag vill, men jag kan inte." För då vill man inte alls. Inte på riktigt. Visst, jag förstår att allt inte är så svart eller så vitt, som man kanske önskar att det var. Men jag orkar inte psyka mig själv längre. Och jag utgår bara ifrån mig själv, fastän det kanske också är fel. Men det gör jag. Hade jag velat någonting innerligt, så hade jag gjort det. Det hade inte funnits något som hade kunnat stoppa mig. Varken människor eller orsaker, eller principer för den delen. Jag hade fullkomligt skitit i allt och gett allt ifrån mig. Och hade jag inte gjort så, så hade det bara inneburit att jag inte hade haft viljan. Så enkelt är det. Så enkelt är det för mig. Jag vill inte längre. Jag tänker inte sitta och tänka "det måste finnas en anledning.. en förklaring.." Det finns en förklaring, en väldigt enkel sådan: Kan man inte, så vill man inte. Och om någon inte är villig att göra samma för mig som jag hade gjort för denne, så är det skit samma. Om jag kan förlåta, så kan alla andra också. Fast samma stund då jag ger någon en andra chans och denna någon inte kan göra samma för mig, onda znam koliko je sati. Det som är mest synd är att jag i samma stund ifrågasätter allt som någonsin sagts till mig.. varje ord, varje mening..
Dodji, zaboravi..
Home is wherever I'm with you.
Alltså, det är ju inte så att jag inte känner mig välkommen här hos mamma, men någonstans måste man ju dra en gräns. Skulle egentligen sovit hemma hos mig själv igår, men hamnade till slut hos Vupi. Och när jag sedan åkte från henne kom jag hem till mamma. Det har liksom blivit min trygghetszon. Det är mysigt här, jag blir kramad, matad och dessutom är jag inte ensam. Men nu är det ändå dags för mig att ta mitt pick och pack (för andra gången) och röra mig hemåt. Måste också boka tvättid och tvätta lite kläder. Inte för att det egentligen behövs, men nytvättade och godluktande kläder kan man aldrig ha för mycket av. Söndag innebär Ghost Hunters, som vanligt, och det är nog en tradition som kommer att hålla i sig. Jag blir rädd som fan, speciellt när jag tittar ensam, men jag tycker om det. Det ger mig varma känslor.
I morgon jobbar jag tolv till halv tio och sedan är jag ledig. Vi åker tydligen på onsdag. Fan, jag som ville komma bort redan på tisdag. Men, men.. den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sägs det. Jag tycker inte om att vänta. Jag vill ha allt nu, nu, nu. Typ "kom hem NU, nuuuuu", eller "nej, inte diska sen.. nuuuuu." Helt irrelevant, men ändå.
Ska försöka lägga mig tidigare ikväll, det räckte tydligen inte att sova från typ halv sju till tolv idag. Ser faktiskt fram emot att ha en slapp kväll i soffan, framför teven, inlindad i nytvättade filtar. Den där utmattningen börjar smyga sig på igen och lika så apetitbristen. Inte ens McDonald's kan muntra upp mig längre vafan, är inte sugen på det. Och jag minns inte sista gången då jag åt där, faktiskt. Äsch.. nu går jag hem.
Jer Bog jednom ti ljubav da..
Jag hatar att jag än idag, senast alldeles nyss, omedvetet tar upp telefonen bara för att ringa och säga hej och för att bli på bättre humör, som jag alltid brukade bli av såna samtal. Men det dröjer inte länge innan verkligheten slår till och jag kommer på att det inte går att göra så mer. Jag vill, mer än något annat, men det går inte längre. Och det är sjukt hur lite behov man har av att logga in på facebook för att se vad som händer, när en vän saknas på listan. Och lika sjukt är det att facebook aldrig känts mer tomt, trots alla tvåhundra-någonting kontakter där som jämt och ständigt uppdaterar.
Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte ha den här känslomässiga berg-och-dal-banan. Jag vill inte göra saker omedvetet och jag vill inte för några sekunder glömma bort situationen, så som jag ofta gör och blir besviken. Jag vill inte ha en lugn dag för att sedan på nolltid få någon slags ångest, som bara får mig att vilja lägga mig i min säng och aldrig mer gå upp. Jag vill inte förväntansfullt titta ut på parkeringen vid kvart i sex, för att sedan inse..
Jag vill kunna ta upp telefonen och bara ringa. Jag vill kunna säga "heeej" med min barnsligaste ton och sedan berätta om hur dagen varit, vilken serie jag har tittat på, vad jag har ätit till frukost och alla sysslor jag måste göra hemma, men som ändå aldrig blir gjorda. Jag vill kunna ringa för att berätta allt det, och hur jag längtar. Och jag vill kunna titta ut över parkeringen och se en parkerad bil där..
..men det går inte.
Samo si prosetala kroz zivot moj na tren, da bi mi zasmetala, da te zeljan ostanem..
Kom alldeles nyss hem från A i gårdagens kläder. Det var THE walk of shame, men tack och lov var det bara från parkeringen till trappuppgången. Fast det är ju typiskt att det alltid ska sitta en massa människor på gården då man minst vill det. Hade det hur kul som helst (trots att våra Snooki poofs blev lite förstörda av allt regn) och stämningen var verkligen på topp. Det resulterade i att vi kom hem klockan sex på morgonen. Jag i A's converse och hon i mina high heels. Räddare i nöden, verkligen. Nu ska jag gå och duscha, tvätta håret, fixa till mig snabbt och sedan träffa Shirre-Pirre i stan för en söndagsfika.
Samo jedna rijec,
i ja bih na sve pristao.
S tobom je k'o duga
osmijeh s lica blistao.
K'o dan, sav nasmijan..