AzricaK

Sen vaknade jag klockan ett idag. Det var inte illa pinkat, va? Och det tragiska är ändå att jag någonstans innerst inne tänkte "klockan är säkert 11 nu, jag kan väl vara duktig och gå upp tidigare." Ha! Tidigare. Årets skämt. Men eftersom det inte funkar att lägga sig tidigt när man väl vaknat när solen nästan gått ner, så får jag väl göra ett nytt försök i morgon. Typ ställa klockan på 8 eller så. (yeah right... good luck with that.)

How do you like your eggs in the morning? I like mine with a kiss... *tutturututurututu..*

Lateeeeer.

Nu är det så här, va... jag fick jobbet. Men jag vet inte om jag vill ha det (hej, kära beslutsångest! Är du här och hälsar på igen?) Det måste vara min tvilling, mmmmmhm. I blame astro, as usual.

Det gick hur bra som helst idag. Var halvt ihjälstressad att jag skulle missa min station (som för övrigt ligger någon hållplats från Saltholmen bara.) Det tog mig nästan en hel timme att enbart ta mig dit, så jag får nog leta fram och damma av min kära iPod. Känner att den kommer vara nödvändig, i to ne malo. Men allt gick bra och jag hittade dit utan problem. Hann till och med komma tidigare. Tog på mig min Azra-goes-professional-mask och gav järnet. Det är en av mina egenskaper som jag älskar mer än något annat. Att jag helt enkelt kan ignorera nervositeten och låtsas vara totalt oberörd. Inombords stormar det, men på utsidan utstrålar jag ett enormt lugn. And I love it! Man kan både göra andra lugna med den egenskapen, eller så kan man göra tvärtom: göra dem osäkra som fan. Fast så snäll som jag är blir det ändå det förstnämnda (låt mig skryta lite vafan.)

En sak som är oerhört viktig när man träffar någon för första gången är att presentera sig själv. D'oh, tänker säkert många av er, men faktum är att det inte är en självklarhet för alla. Och det finns inget värre än när ett assface kommer fram för att chitchata med personen man står med utan att ens hälsa. Hajvane, ko te odgoji? Och när man väl hälsar (tar i hand) så TA FAN I med handjäveln, låt den inte hänga där som en slaktad fisk. Gaaaah! Det sägs att sättet man hälsar på speglar ens personlighet, och jag vill gärna boxa alla som inte har ett fast handslag. Can you blame me? Okej, det var inte min mening att vara så negativ, men om det är något jag stör mig på så är det nekultura.

Så, nu har jag skrivit av mig lite. Tänkte fixa en kopp te innan jag lägger mig (i hopp om att det kommer hjälpa mig att däcka) och se på Smallville lite. Inte för att jag är något fan av serien, men det finns ju inget vettigt på tv så här sent. Somebody saaaave meeeeee, don't care how you do it.. lalallala... nu börjar det!

Och jag tycker fortfarande om er, fastän ni aldrig kommenterar. Men som straff tänker jag inte bjuda på någon egobild ikväll. Eto vam sad! *grov sarkasm*

Natti!

Which reminds me... jag kanske borde sluta beställa saker från H&M då.

I've done it again. Ja, alltså inte beställt saker från H&M (eller det har jag, men det var inte det jag menade.) Jag har vänt på dygnet. Lite grann, i alla fall. Lägger mig sent, vaknar sent. You get the picture. Och det resulterar i detta... ett inlägg klockan två på natten. A har somnat intill mig så jag leker att hans huvud (läs: hår) är min lilla kattunge som jag sitter och klappar lite då och då. Det är så coolt, man kan nästan göra vad som helst med honom utan att han vaknar. Jag kan till exempel fråga "vill du ha nutella på din sirnica, eller?" och han kommer att svara på frågan. Ibland pratar han utan att man ens frågar något, och då är det bara att hänga på så gott det går. Fascinating, I'm telling you.

I morgon ska jag på en intervju. Igen. Jag fick inte det förra jobbet (som ni kanske förstått, i och med att jag inte skrivit något om det) så jag sökte vidare. Och dagen efter att jag skickat in en ansökan till det nuvarande jobbet ringde kontaktpersonen upp mig och ville att jag skulle komma in på intervju, så vi får väl se. Det måste ha varit den lättklädda bilden jag skickade på mig själv. Närå, just kidding. Är lite halvt nervös, fast mer inför hur jag ska ta mig dit än över intervjun. Den förra intervjun ägde rum nånstans i bushen, typ. Och det snöade för fullt, som grädde på moset.

Helgen har varit riktigt bra. Fredagkväll spenderades som vanligt med en massa filmer (snart blir det fredagsmyyyyyys.. lallala...) och på lördag var det utgång som gällde. Det blev Parken med en massa skratt, dans och svett. Yes, you heard me. Det var så otroligt varmt att jag svettades mer än vad jag brukar göra på dansträningen. Sexy som fan... noooot. Men kul var det i alla fall, fast lite för mycket folk för min smak, kanske. Blir på skitdåligt humör när folk ska trängas och ha sig. Speciellt när de inte ens ber om ursäkt efter att ha armbågat en i njuren typ.

Nu får jag väl gå och tvätta av min sminket och lägga mig. Ska underhålla mig själv med att peta på A tills jag själv tröttnar och somnar. Stackarn, det kan inte vara lätt att bo med mig.



Glömde nästan att bifoga en sån där egobild, ju. Vad hade den här bloggen varit utan "jag-älskar-mig-själv"-bilder egentligen? I smyg vill jag bara stolt visa upp hur långt mitt hår har lyckats bli. Det är nästan som ogräs. Och på sistone har jag skitit i att platta och fixa det, så när vi skulle ut i lördags tänkte jag make some effort så jag slog till på stort och dammade av plattången. Fick en liten (glädje)chock när jag såg hur långt det var. *ta i trä*

God natt!

Alltså jag måste bara visa er en skitrolig grej. Eller okej, JAG tycker att det är kul som fan. Tog en bild när jag var ute igår, och posen är SÅ blondinbella. Jag menar allvar nu, kolla själva:



Jag kan ju komotno byta namn till brunettbella (alt. blattebella) och bli rik på att vara hennes look-a-like. Eller ja, pose-a-like, åtminstone. Jag orkar inte skriva mer nu, det får bli mer i morgon.

Puss!

I would. Definitely.

Snokade precis hos en fd. granne på fejsan. Grannen, som för övrigt är 50+ och uppväxt och bor i Sarajevo, pratar numera ekavski. Vad fan hände, liksom? Jag har inga problem med folk som pratar ekavski, jag menar... det är ju sättet man pratar på i Serbien och i många delar av Montenegro, men man pratar inte ekavski i Sarajevo. Så jag fattar inte varför hon ska envisas med att skriva "belo", "srecna" och "pozelela". Det är ju inte direkt så att jag skulle börjat prata med stockholms dialekt om jag flyttade till Stockholm nu. Än mindre att jag pratar stockholmska när jag praktiskt taget hela mitt liv bott i Göteborg. You get iiiiit? Dagens irritationsmoment.

Sen undrar jag vad det är som har hänt med våra element. Det brukar vara jävligt varmt hemma hos oss (såpass varmt att mamma slocknade i soffan på nolltid sista gången hon var här) men nu är elementen iskalla. Jag brukar lägga fötterna på ett av dem när jag ser på teve för att värma mig lite, men när jag gjorde det idag fick jag en chock. Is, I'm telling you. Får väl sätta på ugnen en stund och öppna den. Det är det bästa med en tiny lägenhet, det finns alltid sätt att värma den på - snabbt.

Provade precis en mask som är gjord på vanilla fudge. Alltså, karamell måste nog vara något utav det godaste som finns. Och det står klart och tydligt att man inte kan äta masken, men tror ni att det hjälpte? Neeeeej. Tror ni att jag kunde låta bli att smaka? Neeeej. Så jag smakade. Och det smakade skit. Eller ja, med lite socker hade det inte varit så farligt. Och jag passade också på att få av mig mina fake nails. Hur snyggt det än är med långa naglar så är det kanske ännu snyggare när de är korta och målade i nån het färg. Har målat dem vinrött nu. Grrr.





Vem sa att man inte kan köra lite top model poses medan man har en massa skit i ansiktet? Sexigt med droppen som håller på och rinner nedför hakan, haha. Så, nu tänkte jag gå och duscha och fixa håret. Har en sån där "hej-jag-känner-mig-ful"-dag idag, så vad kan vara bättre än att fixa till sig ordentligt och sen beundra spegeln? Exakt.

Puss sålänge.

                                                                      ..sägs det.

Det är så konstigt egentligen. Jag vet att allt till slut ordnar sig, så är det för mig i alla fall. På ett eller annat sätt hittar man alltid en utväg, oavsett om det var den man planerade med från första början eller inte. Men när jag väl är i min "dark period" känns det som att hela världen kommer att gå under. På fullaste allvar. Inget "ljus-i-slutet-av-tunneln" eller "det-ordnar-sig-"-shit over here, inte. Då är allt verkligen svart, sugigt och bläää. Ni fattar, va? Och många av mina såna perioder triggas av fult väder. Men så fort det är fint ute så tänker jag i andra banor. Orka att man ska bero så himla mycket på vädret. Jävla dussinmänniska är man vad gäller det.

Sen så tänkte jag berätta lite om the story of my life. Eller ja, inte riktigt. Men ni kan ju få höra hur jag och A träffades/känner varann, för we go way back. Då menar jag inte Viki, utan Abdulaziz (haha.) Många tycks ju tro att vi lärde känna varann nyligen (eller ja, innan vi flyttade ihop.) Men så är inte fallet. Här kommer en annan version av Days of our lives (and I kid you not):

Sen jag var ca. tio år gammal har jag dansat bosnisk folkdans. Cinci-linci... ni fattar. När jag var runt tolv började en liten, spinkig pojke att dansa med oss. Jag kan ju inte direkt påstå att han var min favoritperson då han på något konstigt sätt alltid tycktes vara i närheten av mig. Vart jag än vände mig var han där och skulle försöka få min uppmärksamhet. Men jag  var ju way too cool for him (hallå, liksom.) När jag blev lite äldre, sisådär 16-17, blev jag riktigt bra vän med den här spinkisen. Vi kunde prata om vad som helst och vi gav tom. varann råd om hur vi skulle göra angående våra dåvarande pojk- och flickvänner. Eller ja, hur seriöst är det egentligen när man är 16? Men på den tiden var det ju dödsallvar. I vilket fall som helst umgicks vi och hördes väldigt ofta.

Till slut kom perioden då jag själv blev lite intresserad av honom, men jag förnekade detta då vi ändå var så bra kompisar och jag ville inte förstöra det vi hade (vilken klyscha, haha.) On top of that hade vi båda någon som vi träffade. Det året bestämde vi oss för att fira nyår på samma ställe och då insåg jag att även han fortfarande var intresserad. Men vi lät det vara och förblev bra vänner. Någon månad passerade och en kväll skulle han hjälpa mig med hemspråksläxan (yeah right) samtidigt som vi skulle äta gott och bara ta det lugnt. Det dröjde inte länge förrän vi berättade för varann hur saker och ting stod till och från den dagen var det vi två.

Men... som allt annat i livet så gick det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Jag tror nog att det mest var på grund av den unga åldern och helt enkelt omogenhet. Jag gick min väg, han gick sin, och det var det. Jag hann ta studenten, börja plugga i Borås och festa järnet. Påbörja ett helt nytt liv, helt enkelt. Och likaså var det för honom. Han flyttade till Norge för att jobba och med det sagt var många år av vänskap slut. Bara så där.

Efter att tag flyttade han tillbaka till Göteborg, men det var ju inte direkt något som rörde mig i ryggen. Det var en vän som hade övergett mig, punkt slut. Men eftersom jag aldrig har varit någon långsint människa så dröjde det inte länge innan vi började att prata igen. Visst, vi var ju inte bästisar direkt, men vi var heller inte fiender som inte ens vågade hälsa på varann. Dock stannade det vid det. Då vi båda redan hade en respektive kändes det inte som en bra idé att påbörja någon vänskap igen. "Hej" och "hej då" räckte gott och väl.

Förra sommaren hade jag hunnit ansluta mig till singellivet igen och han började att höra av sig lite oftare. Vi började att träffas dagligen och det var både grill, bad och utflykter. En perfekt sommar helt enkelt. Jag kände att jag hade fått en vän tillbaka, och dessutom växte känslorna bara mer och mer. På ett sätt var det som att tiden hade stått still, men nu var vi båda lite mer vuxna än innan. Efter många diskussioner om pros and cons bestämde vi oss för att flytta ihop. And here we are.

Jag har visserligen förkortat allt för att ni ska orka läsa, men det får vara. Känns skitkonstigt att vara så här öppen, men samtidigt är det ju det som har format oss till dem vi är idag. Jag kan inte betona nog hur bra det känns att vara med någon som är en vän i grund och botten. Inte bara en flört eller ett ragg. Någon som känner en ut och innantill, som man kan skratta åt dumma saker med och tjafsa om världens onödigaste grejer. Eller helt enkelt en person som man kan sitta i praktiskt taget ett tomt rum med och samtidigt ha skitkul.







How YOU doin'?
(ni vet... så som Rasputia i Norbit säger.)

Ta Megan Fox som ett exempel. Många gånger har jag hört "nej, hon är skitful" och fine, smaken är ju som baken. Men jag tycker ändå att hon är en klassisk skönhet. Sedan att hon har opererat både det ena och det andra är en annan femma, men hon ser fortfarande ut som hon gör. Och hon är het. Att sitta och påstå att hon är ful kommer inte att hjälpa ens självkänsla direkt. Man behöver nödvändigtvis inte tycka att hon är världens vackraste, men att påstå att hon är ful är heller inte helt rätt.

Äsch, för mycket filosofi på en och samma dag. Jag avundas Megan för hennes tjocka ögonbryn för mina är både ljusa och rätt så tunna (tack och lov för ögonbrynspenna!) Jag vet inte, what I'm trying to say är att jag är övertygad om att man själv mår bättre i slutändan om man trappar ner på avundsjukan lite. Eller åtminstone försöker.

Men nu: Flintstones! Fast inte den animerade (like it matters, haha.)

Jag blir skitstressad när folk googlar fram min blogg. Oftast kommer ju folk in på det "vanliga" sättet, genom att bara skriva in adressen och komma direkt till bloggen. Och då är det säkert folk man mer eller mindre känner (eller?) Men när folk googlar fram, då... ja, då blir jag stressad. Jag känner mig så naken... exposed... *Maria Montazami.* Nä, men... ni fattar. Jag funderar faktiskt på att låsa bloggen. Noooot. Detta är en pik till alla er som låst era bloggar. Vafan! Varannan människa jag försöker klicka mig in på har lösenordskyddad blogg. Whyyyyyy? *desperat* Hade jag låst min så hade jag ändå skrivit på exakt samma sätt, så det är skitsamma för min del. Jag tycker nästan om att inte veta vilka det är som läser. Det blir lite sådär... coolt! Erkänn ni känner att ni känner mig, så som jag tror att jag och Blondinbella är bästisar?? Skitcoolt, I'm telling you!

Annars så är jag skittrött för tillfället. Satt uppe till klockan två med twinkletoe (nytt smeknamn för min A, det rimmade också ju! Haha, nice!) och var tvungen att vakna tidigt på morgonen för att jobba. På söndagar går det alltid såna där program om ghost investigators och vi är riktiga suckers för det, så vi satt fastklistrade vid teven. Den här gången visade de hur dörrar smälldes igen av sig själva och pallar som välte. What the hell! Undrar om det är på riktigt. Jag hade först bajsat på mig om det hände mig, sedan fått en hjärtattack och till slut dött. Typ. Eller så hade jag gömt mig i  ett hörn, börjat skratta hysteriskt, klappat händerna och bara reagerat på namnet Sacir resten av livet. Win-win-situation, kinda.

Nu ska jag vila lite och sedan blir det middag med A. Puss!

Ps. Jag har förstått att ni kanske blir confused när jag använder förkortningen A för två personer. Den första A är min partner in crime (vän - släkting - arbetskollega) Arijana. Ni fattar nog att det är henne jag menar när jag skriver att vi jobbat ihop och dyl.
Den andra A är Amel, min andra partner in crime som jag delar tak med. Så när jag säger att jag och A satt uppe till två så fattar ni nog att det är honom jag syftar på. Ren logik, kanske, men just to make things clear. Eller så borde jag kanske kalla Arijana för Svetlana och Amel för Abdulaziz så att vi förstår varann lite bättre. Huh? Låter bra? Ds.