AzricaK

http://www.youtube.com/watch?v=Tcf8DcxzcVw

"Nakon nekog vremena uvidiš tanku crtu između držanja za ruke i vezanja za dušu. I naučiš da voljeti ne znači oslanjati se, a društvo ne znači sigurnost. I naučiš da poljupci nisu ugovori, a pokloni obećanja. I počneš prihvaćati svoje poraze uzdignute glave i otvorenih očiju, s ljupkosti odrasloga čovjeka, a ne tugom djeteta. I naučiš da sve putove moraš sagraditi danas jer je sutrašnje tlo suviše nesigurno za planiranje. Nakon nekog vremena naučiš da i sunce opeče ako mu se previše približiš. Stoga sadi svoj osobni vrt i uređuj svoju dušu, umjesto da čekaš da ti netko pokloni cvijeće. I naučiš da možeš mnogo toga pretrpjeti.
Da si uistinu snažan. I da uistinu vrijediš."    

Veronica A. Schoffst






Välkomna tillbaka, min vänner.
Jag antar (läs: vet!) att ni har saknat mina egobilder, så därför jag bjuder på så här många.

Pausen var behövlig. Inte förrän man kliver ett (eller snarare ett par) steg tillbaka ser man helhetsbilden. Don't worry, det är inte heller meningen att ni ska förstå, om ni nu blir lite förvirrade. Men jag förstår, och det är ju det viktigaste. Från och med nu kommer bloggen att vara upplåst, men jag får se hur det blir med uppdateringarna. Jag har nu förstått (d'oh, blondie) att man inte måste uppdatera jämt och ständigt bara för att man har en blogg. Eller dela med sig av minsta lilla privatsak, för den delen. Och det är kanske bäst så, för nu finns det rätt så många saker i mitt liv som jag vill hålla utanför. Saker som förtjänar att beskyddas och värnas om. Nekako imam osjecaj da se sve sto stupi u kontakt s ovim blogom use.. okej, vi håller oss till ukalja, haha. För att vara lite civilizovana liksom.

Sängens dragningskraft blev plötsligt för stark. Can't.. fight..... it's...... power.
Natti.

En jättefin låt som jag tycker går hand i hand med citatet i början. Njut.

Klockan har precis slagit 03:03 när jag börjar att skriva detta inlägg. Det är säkert ett förhastat och ogenomtänkt beslut, men eftersom det inte handlar om livets viktigare faktorer så är det okej. Det handlar helt enkelt om att jag tar ett steg tillbaka från bloggen ett tag.

Det lättaste som finns är att le när man intar sin plats på scenen. Jag är glad, mestadels. Och även när jag inte är det så är det hard to tell, för leendet sviker aldrig. Det är där för att täcka över de allra mörkaste tankar, känslor och stunder. För det är jag bäst på - att le. Men, som bekant: ju större berg, desto större dalar. Och jag behöver distans nu. Jag drar mig undan. Kanske förstod jag när jag insåg hur svårt det skulle bli att besvara fråga tretton. "Dag 13 - ett brev till någon som har skadat dig nyligen." Jag känner mig själv tillräckligt väl för att kunna förutspå hur det brevet skulle ha sett ut. Och jag vill inte. Jag vill inte blotta mig själv så mycket. Det är inte värt det.

Jag låter detta stå uppe över dagen i morgon (eller ja, idag blir det ju) och sedan låser jag bloggen ett tag framöver. Tiden får avgöra hur långt det "taget" är, but I'll be back (som Arnold skulle ha sagt i Terminator.)



Ovo nije hej då, ovo je på återseende. Och så här vill jag att ni ska minnas mig i fortsättningen - najsretnija med en BigMac & Co (plusmeny, cola utan is) och en cheddardipp i handen. Wallahi. Never mind mina halvtaskiga paint-skills och att hamburgaren nästan är större än mitt bosniska masala-huvud.

I to ne bi bilo to om jag bara hade lämnat er utan en sista låt. Så här får ni, apropå ingenting så där. Stor pressar-ut-luften-ur-lungorna-kram till alla!

Nyss hemkommen och mätt på biosnacksen. Filmen var skitrolig (inte konstigt med tanke på att det är samma person som har regisserat Baksmällan.) Jag njöt som fan av att titta på Robert Downey Jr. Tycker han är skitsnygg. Och jag erkänner att jag tittade på Iron Man bara för att han är med, annars är jag ingen fan av super hero movies. Fakat. Han är bara (hähä) 22 år äldre än mig och jag skulle utan att blinka säga (läs: skrika) YES om han friade till mig. Alltså... han snor nästan Johnny Depps förstaplats på min the most handsome men in the world-lista. Almost.

Bild: Källa

Nu tänkte jag faktiskt gå och ta ett varmt bad för att trötta ut mig själv och sedan ska jag sova. Är inte hemma förrän efter 22 i morgon, då jag jobbar till 21:30. Gah, gillar verkligen inte att jobba till stängning. And before I forget: här är en till bild som kanske inte behöver en förklaring. It sure made my day. Hvala.



Well, then. Med denna låt önskar jag er allesammans en god natt.

Puss!

Det känns verkligen så ibland. Och det spelar ingen roll om man är i ett rum fullt av folk där alla skrattar, pratar eller sjunger. Man kan titta runt, försjunken i sina egna tankar, och känna sig som världens ensammaste människa. Och känslan av ensamhet slår till hårdast när man ser par göra de allra självklaraste sakerna, som att hålla hand eller pussa varandra ömt på näsan. För stunden glömmer man bort, men det tar inte lång tid innan man inser att man står där.. alldeles själv. Kanske inte ens det, utan endast hälften av en själv, då den andra halvan är någon annanstans och lever på sitt håll. Andas på sitt håll. Tänker samma tankar på sitt håll.

"The reason it hurts so much to separate is because our souls are connected" sa de en gång i The Notebook. Och kanske är det så. Kanske är man bunden till någon.. för alltid.

Har bytt min tid, så istället för att jobba nästa helg blir detta min jobbarhelg. Ska bli skönt att sysselsätta sig med sånt istället, för jag orkar inga fler utgångar där jag måste mötas med min största rädsla. Där allt bara slutar i tårar, ångest och kaos i mitt inre. Så jag håller mig borta. Det kanske är bäst så... för alla.





Har svept in mig i en filt och sitter och tittar på Merlins konsert i Kosevo 2008. Alla låtar som han framför känns i hjärtat, men jag lyssnar ändå och tänker.. tänker på allt.

Ali je najbolje kad u zivotu imas nekog
s kim mozes ovako da sutis..

Dag 01 - En ny bild på dig och 15 intressanta faktan om dig:

1. Att vara friendly ligger i min natur. Jag älskar att uppfattas som varm och vänlig och jag har inga problem att bli vän med i princip vem som helst. Senast idag med en italiensk tiggare som frågade om jag var norska(?) Han fick en tjuga för han var så söt. "Ciao bellissima" sa han när han skulle gå. "Cao i tebi" svarade jag.

2. Jag var på-låtsas-blyg som liten och gömde mig alltid bakom mamma innan området var "säkrat." Därefter kom mitt alterego fram och jag ställde mig på stolar och sjöng Tajci-låtar. Och alla var tvungna att lyssna, annars fick de skäll.

3. När jag som 4-åring började lära mig att skriva (m-hmm) skrev jag med vänster hand, men eftersom det var "fel" hand i dåtidens kommunist-Yuggan (tolkar jag det som) så blev jag tvingad till att skriva med höger. Än idag gör jag massa saker mycket bättre med vänster, typ öppna flaskor/burkar, skala mandarine, sms:a med vänster i tako dalje.

4. Jag föddes blond och blåögd och var det fram tills jag blev runt två. Det är säkert därför som jag längtar tillbaks till mina "rötter" nu (haha, hårskämt) och försöker bli blond. Mission impossible, typ.

5. Jag är höjdrädd som fan, men ändå så har jag inga problem med flygplan. Njuter litegrann när det är turbulens och flygplanet faller lite genom luften. Yey.

6. Om jag fick välja ett enda ställa att äta på for the rest of my life så hade jag valt Burger King. Haha! Skojar bara, fick nästan hjärtattack bara jag skrev det. McDonald's hade jag valt alla gånger om. McDonald's in my heart! (börjar nästan låta lite desperat nu.)

7. Jag var pimp när jag var liten. Hade skitmånga pojkvänner och en tvingade jag till och med att dricka sirce (vinäger) för att bevisa sin kärlek. And so he did. I dumped him the next day for an older fellow (som var sju år.) Pfff, jag säger ju det.. older guys är det som gäller.

8. Jag kan bli rädd för mig själv när jag blir arg, för min ilska har inga gränser. Det verkligen svartnar för ögonen och om blickar kunde döda.. well, då hade jag inte haft någon familj/vänner i min närhet längre, haha. Men jag kommer över det snabbt och blir på bra humör igen efter bara någon minut.

9. Jag gick ur 9:an med 315 av 320 poäng. Var alltså världens snille/plugghäst. Gymnastik var det enda jag inte hade MVG i (go figure när jag till och med på den tiden älskade McDonald's.)

10. Förlåtelse är någonting som jag har väldigt lätt för - på gott och ont. Jag glömmer snabbt och förlåter ännu snabbare. Det är mitt sätt att gå vidare på och komma över saker.

11. Jag är världens mest envisa person. Jag älskar att ha rätt. Och jag har alltid rätt. Haha.

12. Hur mycket jag än hatar svartsjuka (vidrig sjukdom) så kan jag själv bli svartsjuk som fan på den jag älskar och är tillsammans med. Men det sjuka är att så fort jag inte är tillsammans med människan längre så är svartsjukan som bortblåst. Det är väl kanske för att jag är medveten om att de där "överenskommelserna" som man hade inom relationen inte existerar mer, så det är ingen idé att vara svartsjuk. Svako sebi.

13. Jag pluggar till gymnasielärare. Engelska och religion. Och jag tror att det yrket kommer att passa mig som fan. Jag älskar att dela med mig av sånt jag själv kan. Och så älskar jag kontakt med människor.

14. Jag kan jättemycket om lite. Vet inte hur jag ska förklara det. Jag har alltså mycket ytlig kunskap om många onödiga grejer. Ibland känner jag mig som livs levande wikipedian och jag älskar att dela med mig till människor som står mig nära. Många gånger börjar mina meningar med "visste du att..." och så berättar jag en hel saga om varför hundar lyfter på benet när de kissar, typ. Onödigt, men kul som fan.

15. Jag har jättelätt för att uttrycka mig i både tal och skrift (det är mina planeter, haha.) Ja, alltså.. som den sanna tvilling jag är. Har alltid älskat att skriva och jag vann "nobelpriset" i litteratur när jag gick i nian och beskrev en vacker höstdag. Ibland får jag höra att jag pratar för mycket och för snabbt, men de som säger det ljuger säkert. Wallahi.

Haha, what the hell! Nu när jag kom hem och öppnade dörren låg en lapp på golvet. Den såg rätt så slarvig ut, lite amatörmässig, så jag tänkte att det kanske var någon som hade slängt in något för att jävlas. Men när jag läser lappen ser jag att ett blombud varit här för att leverera (medan jag inte varit hemma, vart borta hela dagen ju) och att jag ska ringa ett nummer för att få mina blommor. Haha, fattar ingenting. Vem kan det vara? Blir både glad och ihjälstressad på en och samma gång.

Äh, moving on. Skönt att vara hemma. Jag är verkligen en hemmamänniska. Borta bra, men hemma bäst. Det räcker med att jag är borta i någon timme bara, sen vill jag hem. Då ska vi inte snacka om när jag är på semester i typ två-tre veckor. Får sån sjuk hemlängtan att det inte är sant. Nu har jag i alla fall bytt om till myskläder, tagit fram lite snacks och tittar på teve. Tänkte på en sak när jag åkte hem förut, förbi den stora Willy:s mellan Gamlestan och Hjällbo. Har inte varit inne i den affären på säkert fem-sex månader nu. Sista gången jag åkte med Nami och Krilo valde jag att sitta kvar i bilen som det sanna mobboffer jag är. Men jag kunde inte förmå mig att följa med in. Det finns ställen jag vägrar sätta min fot på, kanske för att jag är rädd för min egen reaktion. Det var den affären vi brukade storhandla i. Kanske därför. Samma var det när jag skulle till Ikea första gången efter allt. Jag fick bitchslapa mig själv psykiskt för att klara av en rundtur där. Och för någon dag sen åt vi på Monaco. Det var inte mitt val. Hade det varit det hade jag åkt så långt därifrån som möjligt. Och just det tänkte jag på när jag satt där på vagnen och såg Willy:s genom fönstret - kommer det alltid vara så? Kommer vissa ställen alltid vara jobbiga att besöka på grund av för många minnen?

Det är sjukt att man ska behöva undvika ställen på grund av rädslan för sina egna känslor och minnen. Men jag har massor av såna ställen, dofter och ord jag inte vill besöka, känna eller säga längre. Men liksom allt annat kommer det så småningom att gå över. Jag kommer att använda min fina Escadaparfym igen... så småningom. Precis som jag kan åka förbi Gamlestan nu utan att ens tänka tanken på hur mycket jag hatade det stället när jag var 17-18. Tiden är ett mirakel i sig. Den läker alla sår, kad tad, och man vänjer sig vid allt.. med tiden. Det gäller väl bara att hålla sig flytande ovanför ytan under tiden, så att man inte drunknar i sin egen sorg och sina egna tankar.

Här får ni en låt som berör ända in i själen.
Dusu para, a najvize zbog ovih istinitih rijeci.



Evo.. i ovo prodje,
a mislio sam nikad nece proci.
Djavo po svoje dodje,
a kladio bih se da nece doci..


..ko bi rekao.

Nema nista zalosnije nego kada shvatis da osoba koja te je rekla uvijek stititi
postane osoba od koje ti ustvari najvize zastite treba.

From time to time kan jag bli så arg och bitter över vissa saker. Saker som egentligen är över nu, men finns ändå kvar där.. i minnet och i det förflutna. Och det krävs mindre än en tiondels sekund för att jag ska hinna tänka på det och vilja skrika ur min egen hysteri. Men det gör jag inte. Jag tar mig samman och går vidare.

Jag minns den första örfilen så väl. Vi pratar inte om actual våld nu, men ni fattar nog. Jag satt på min pappas kontor och läste tidningen medan han förhandlade med någon klient. Väntade på att han skulle sluta så att vi kunde åka upp till Avaz för en kaffe och för att njuta av utsikten. Ett välkänt nummer gav sig tillkänna och mitt ansikte lös upp som solen och hjärtat slog ett extra slag. Inte anade jag vad som väntade. Vilka hatfulla ord som kom från en så älskvärd person.. hjärtat reagerade igen, men denna gång stannade det istället till, och jag fick läsa om orden ett par gånger för att förstå situationen. Jag ursäktade mig och gick på toaletten. Där grät jag oavbrutet i tjugo minuter. Jag satte mig på toalettstolen och tittade ut över den vackra naturen, över solen som sken. Men för mig kvittade det, för inombords pågick en storm.

Dagarna gick och varje dag började på ett liknande sätt. Jag kunde sitta hos min morbror och skratta, och en örfil utdelades. Jag kunde dricka kaffe med min moster - örfil. Var jag än gick var det samma sak. Och jag hade aldrig känt mig mer ensam i hela mitt liv än just då, trots jag i princip hela tiden var omringad av släkt som älskade mig. Släkt som ville muntra upp mig på alla möjliga sätt. Lijepa moja Amrica i Emir dragi. Jag hade kunnat kontra varje örfil med precis samma kraft, om inte mer. Många gånger satt jag i min ensamhet och hade redan förberett vad jag skulle säga. Men jag valde att låta bli. Jag hade inte mage att göra det. Och trots min ledsenhet, ilska och chock visste jag att jag aldrig skulle kunna ta till det medlet. Att medvetet såra någon jag fortfarande älskar. Aldrig.

Jag inte har något att förlora längre, zato ovo i pisem. Jag valde att åka bort för att vila mitt psyke, för att inte kvävas och förtäras av min egen sorg. För den sorgen hade nog varit outhärdlig för vem som helst. Men du såg bara det du ville se. Inte ett enda ord - från dig till mig - stämde in på situationen som den var. Jag valde medvetet att inte göra saker som jag inte skulle kunna stå för sen. Jag ville kunna återvända med ett gott samvete, oavsett hur allt i slutändan skulle komma att bli. Och jag sitter här nu, i skrivandets stund, och jag har inget att ångra. Jag har varit sann mot mig själv. Och jag har inte gjort saker bara för att, bara för att trampa på någon annan eller för att lindra min egen smärta. Min så kallade "semester" kom att bli väldigt lärorik.

Nema veze. Sve bude i prodje i treba sve oprostiti. Mest för sin egen skull, för annars förtär hatet en. Jag är inte den som hatar eller som ältar på gamla oförrätter. Jag väljer att minnas dig som personen du var då. I kada te se sjetim, sjetim se onih finih trenutaka kada si bio sretan i nasmijan. Pomislim da li ti je tesko ponedeljkom ustajati rano posto dva sata ranije pocinjes. I da li jedes kako treba dok si na poslu. Ne gifflar, som jag alltid brukade tjata om, nego nesto korisnije. Det är såna tankar som kan få mig att le, trots misären som ibland smyger sig på. Och det är såna tankar som får mig att vakna på morgonen och gå vidare med mitt liv så gott det går. Jag orkar inte, för min egen skull, tänka på de allra sista minnena. Det är inte så jag vill minnas dig.


Avaz med pappa, september 2010.
 
Nu ska jag föna håret och hoppa i säng med Uma Thurman. Ja, alltså, inte på riktigt. Lord, no, har ju inte rakat benen på typ ett halvår, haha. Jag menar att jag ska se på filmen som är på ettan och sedan ska jag sova, för jag har en föreläsning om islam från 09-12. Sedan jobbar jag till 21:30. Uh, looong day.. someone save me. Köp mig en trisslott med en fet vinst på. Tack på förhand!

Laku noc.

Idag har jag haft en "sån där" dag. Hatar det här jävla odvratno vrijeme. Man vaknar och omges av mörker ute. Man lägger sig och omges av mörker. Där emellan är det nån skum dimma ute. Kako mi se ne da, jag blir irriterad på allt, men mest på mig själv.. för att jag låter mina tankar ta över. För att jag låter mig själv tänka på det förflutna. På den där fina sommardagen i Slottskogen som sedan avrundades på någon mobbad fest mitt ute i ingenstans. På alla kvällar på Ramberget med take away McDonald'smat. Allt. Ne da mi se. Stupid thoughts, go away! Eller så är det kanske bättre att bara låta sig själv tänka på allt. Bearbeta allt på ett normalt sätt så att man slipper go psycho nångång i framtiden. Ta ituuuu med det, så att säga. Ma ne znam vise ni ja sama. Vet bara att jag hatar känslan så innerligt och jag ännu inte riktigt fattar att jag är här - igen. Vill bara att allt ska återgå till sitt normala. Men det är kanske inte de lättaste alla gånger, då man konstant påminns av saker. Senast igår, då jag hittade en svart vintermössa och en t-shirt som jag själv älskade att sova i. Men jag hade kunnat svära på att lukten fortfarande finns kvar. Tog snabbt undan sakerna och låtsades som att solen sken ute.

Nu ska jag äta klyftpotatis med kyckling och tzaziki och titta på The Hills så kanske denna "odvratnost" går över. Detta vemod över att inte vissa saker i livet blivit som man velat. Äsch. Och FATTAR ni att de jävla stalkersena från Comhem fortfarande ringer mig dagligen. De ringde första gången för säkert 5-6 månader sen och ville lura mig till att köpa nåt. Jag sa nej, men eftersom de var så jobbiga sa jag att de skulle återkomma. And indeed, they do. Varje dag vid den här tiden ringer ett 08-nummer och jag klickar varje gång. Morons.

Okej, mat. Det enda jag har ätit idag är Marabou. Det är gott i sig, men jag tror inte att det funkar att leva på det. "Pozuri, maten är klar." Den välkända frasen, som inte används så ofta längre. Puss allesammans.

Pratim te..
i kad ne gledam, po koraku te znam.
Svaki drhtaj tvoga tijela osjecam.