AzricaK

Fina, fina helg. Efter några stressiga dagar (har mig själv att skylla då jag började med hemtentan omänskligt sent) är det skönt som fan att få vila ut - både kroppsligt och själsmässigt. Puuuuh.

Älsklingen överraskade med ett mysigt teaterbesök igår. Kul med omväxling och föreställningen var absolut något utöver det vanliga. Det som är så skönt med honom (hur konstigt det än må låta) är att han har ett lika stort kontrollbehov som jag. Det innebär att jag helt och hållet kan förlita mig på att han gör ett utmärkt jobb utan att jag behöver blanda mig i. På det sättet kan jag släppa mitt eget kontrollbehov och slappna av, och det är väldigt sällan jag kan göra det med andra människor. Miss Know-it-all här litar inte riktigt på att folk (..no shit, Sherlock.) Efter föreställningen mötte vi upp de nygifta (vänjer mig fortfarande vid tanken) och tog en drink på Babar. Det blev en rätt så tidig hemgång för seka skulle upp och jobba tidigt idag. Köpte med oss lite mat och var hemma på tio minuter. Rätt så käckt att bo på gångavstånd från stan.

Idag har vi traskat runt i lite lamp- och möbelaffärer och det finns så mycket fint, speciellt på Linné. En massa mysiga småbutiker som säljer unika, handgjorda saker. Bas smo se nasli sto se tice ukusa, vi fastnar för exakt samma saker, det är helsjukt. Hittade en jättefin lampa som ska upp på väggen i hallen. Det enda som fattas är nån snygg byrå, spegel och matta (bara, haha) and the (hodnik-)circle is completed. Tanken är att jag ska flytta in i slutet av januari och trots att ett lampinköp är en liten grej i sig, så betyder det mycket. Det hela blir så mycket mer verkligt... påtagligt. I love it.

Och nu ligger jag här, i vår stora säng, och tittar ut genom fönstret. Utanför står ett stort träd med bara några få gula löv kvar, och tanken slår mig: det här har varit den finaste hösten i hela mitt liv, utan tvekan. I can not wait to start a whole new life with this lovely man, who makes me want to become a better person. Jag är stark redan som jag är, men med honom vid min sida kan jag flytta berg.

Nu ska jag gå och sno en skjorta av honom, äta en banan och sedan möta upp honom i stan. Vi ska på middag hos seka och Krilo och sen får vi se. Ha en underbart fin lördagskväll. Puss!

..home is wherever I'm with you.

Jag vet inte om jag börjar bli sjuk eller om jag helt enkelt saknar energi, för min motivation är lika med noll these days. Hemtentan ska bestå av cirka tolv datorskrivna sidor. Jag har skrivit en. Jävla skit. Det positiva är väl att jag jobbar bra under press, så det ska ju bli kul att se vad som händer. Skönt att det finns hjälpsamma människor som går samma kurs, fastän det också är jävligt sällsynt. Har varit med om förjävliga saker med folk som hellre sätter krokben än hjälper en. Ali sreca pa nije tako s ovim sto idu sa mnom u razred.

Nu ska jag gå och duscha, fixa till mig lite och sedan ska jag gå och titta på handboll med älsklingen ikväll. Det enda jag vet är att Bosnien spelar. Och jag tror att det var handboll, haha. Jag och sport, alltså.. mismatch of the year. Önskar er allesammans en fin torsdag. Woho, i morgon är det fredag! (..sto do duse meni uopste nista ne znaci, s tim da radim za vikend.) Oh, well.. puss!

Nej, nu tar egoflickan och sticker hem till sin älskling. Bara hans fina leende kan stilla dessa jävulska menssmärtor from hell. I cuuuuurse the day you were born, har jag lust att skrika till min vajayjay ibland. Fast det är ju inte hennes fel, hudnica (haha!) Och jag erkänner att jag hade kunnat plugga bättre idag, men jag får ta igen det i morgon. A ova kisa samo neka pada, då har jag åtminstone inte skuldkänslor för att jag måste sitta inomhus.

Ha en myspysig tisdag. Puss!

..kad tako sigurnim korakom
prelazi ulicu,
kao da je njena.

Fick en kommentar på det föregående inlägget, där någon undrar hur jag och T träffades. Ytterst intressant fråga, och eftersom det är rena rama lovestoryn så tänkte jag dela med mig. Vi kan ju börja med ett utdrag ur ett inlägg som publicerades den 5:e januari 2011:

"Ne znam. Znam toga puno, ali u isto vrijeme ne znam. Jag känner hur jag kommer på mig själv att le när jag tänker på vissa saker. När jag läser vissa rader ur mina privata meddelanden på facebook. När jag tänker på hur livet kanske kommer att se ut om bara några veckor. I sve je u mojim rukama, på gott och ont, för jag känner att jag ibland motverkar mig själv. Noge bi da krenu, da potrce, ali ih razum vuce unazad. Hjärtat är med, men förnuftet säger ifrån. Kanske är det rädsla för det okända, rädsla för att behöva börja på en helt ny kula. Och kanske är det rädsla för insikten som kommer att ge sig tillkänna då man tar det där steget, då man inser att ett kapitel har avslutats för att ett alldeles nytt ska få  ta plats i ens liv.

Egentligen är jag inte så confused, jag är mest rädd. För mig själv. Ali i to prodje. Det är nog bara jag som är vidskeplig och är rädd för att jinx-a saker och ting. Men i hemlighet ler jag åt hela situationen. Jag ler när jag sätter ihop dessa ord till meningar, jag ler när det pirrar till i magen av diverse anledningar och jag ler när jag tittar ut genom fönstret och ser snön falla. "Nikad nisi tako nježan kao kad ti je teško" je Mesa Selimovic jednom davno rekao. Mozda i jeste tako. Mozda lose stvari trebaju covjeku da se dese, da bi nakon svega postao bolji covjek. Covjek sa saosjecanjem i toplotom. I mozda su me bas ta svojstva i te vrline dovele do ove tacke u zivotu."

Vi lärde känna varandra den 1:a januari 2011 på en inventering där jag jobbade. Vi pratade om allt och inget och det gick nästan att skära i spänningen mellan oss med kniv. Det var en sån intensiv attraktion, fysisk såväl som psykisk, från första sekunden - jag tror att alla runt oss också märkte av det. När jag kom hem på kvällen hade jag en ny vänförfrågan på facebook. Det var han. Vi började att skriva till varandra - det gick från två, tre meningar till sidor fulla av text. Och jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig hade varit så fascinerad av en människa som jag var av honom. Hans sätt att uttrycka sig på, hans smarta meningar, hans kvicka skämt... allt. Och med en risk för att låta alldeles för självgod såg jag en manlig motsvarighet av mig själv i honom; ord är en av mina starkaste sidor, både muntligt och skriftligt. Det samma gäller honom.

Den 13:e januari publicerade jag följande text:

"Kvällen bjöd i vilket fall som helst på en fin middag, efterrätt och några glas vin. Och pussar. Väldigt mysigt, if I may say so myself. Kunde inte låta bli att njuta av stillsamheten och lugnet när jag traskade hem från vagnen på de isiga gatorna. Jag har aldrig varit rädd att gå hem själv, och ikväll var no exception. Njöt av tystnaden, mörkret (med bara månsken och gatlyktor som ljuskällor) och det vita landskapet. Och mina egna tankar. Mina positiva tankar, som är finare än vad de har varit på länge. Och jag blev alldeles lugn och varm inombords, trots minusgraderna ute."

Jag publicerade Severinas "Tridesete" i samma inlägg, en låt där hon sjunger "a ja od prvoga minuta znam bit ces moj muz, otac mog djeteta." Och trots att allting hade gått bra, näst intill perfekt, vågade jag inte. Jag vågade inte träffa honom mer. På grund av rädsla. Så vi slutade att träffas. Och jag fortsatte som vanligt, med skola, jobb och allt vad det innebar. Kort därefter började våra slumpmässiga möten på diverse platser. Först på ett uteställe i februari och sedan på Letu Stuke i mars. Attraktionen fanns fortfarande där. Efter det sista mötet bestämde vi oss för att träffas igen. Detta var i slutet av mars, början av april. En ny inventering var aktuell och jag minns hur vi smygkysstes i rummet bland alla kryddor. Men rädslan fanns fortfarande kvar. Och jag gjorde bort mig oerhört mycket. Eller rejält.

Det gick en tid och vi hade ingen som helst kontakt. Jag tänkte inte så mycket mer på allt som hade hänt och var mest fokuserad på skolan och Englandsresan som var aktuell just då. Någon gång i slutet av juni kom såna där tankar, där jag lekte med tanken på att jag kanske hade gjort ett stort misstag, gått miste om någonting väldigt bra. Men så envis som jag är avfärdade jag dessa tankar snabbt, fortsatte med mitt och hade en fin sommar. Jag åkte bort, vilade ut både kropp och själ och kom tillbaka som en ny människa. Men sedan kom dessa tankar igen någon gång i slutet av augusti. I ett inlägg (som aldrig publicerades) skrev jag:

"Men det var för tidigt. Det var i alla fall så jag resonerade då, någon gång i mars. Jag visste innerst inne att det inte var någon bra idé att påbörja någonting, för jag var medveten om att jag inte kunde ge honom hela mig. Jag var så sann jag kunde vara mot mig själv. Och honom. Kanske gick jag miste om någonting riktigt bra, men det är inte poängen.. a nije vise ni vazno, för det ligger i det förflutna."

Jag ångrade mig, men jag var inte beredd att erkänna det. Så jag lät det vara.

Den sista augusti var det dags för en ny inventering. Jag skulle inte jobba, men hoppade in i sista sekund. Innerst inne hoppades jag på att han skulle vara där. Det var han inte. Så jag jobbade på och koncentrerade mig på mitt. Smånynnade på någon låt. När det hade gått någon timme kom J fram till mig för att berätta att en av Bosonakillarna skulle hjälpa mig. Det var T. Jag började på direkten att försvara mig och berätta att jag verkligen inte hade vetat att det var just han som skulle hjälpa mig. Han log bara, så där självbelåtet som bara han kan, och sa inte så mycket. Vi pratade på som vanligt, med glimten i ögat, men det låg ändå nån slags spänning över det hela. Det gjorde mig skitnervös. Efter att ha tillbringat några timmar ihop, jobbandes sida vid sida, hade klockan hunnit bli över tolv (första september, den första i varje månad verkar vara our thing) och han gick hem. Ordinarie personal stannade kvar för att jobba vidare och jag tog mod till mig för att skicka ett sms till honom. Sms:et innehöll ett enda ord: Izvini.

Helgen som följde gick vi ut en kväll och var med varandra i sex timmar. Vi skrattade, vi pratade allvar och vi kramades. Länge, länge... och jag var fullkomligt ärlig mot honom. Jag berättade precis som det var - att jag hade varit rädd för hela situationen, och med det rasade den gigantiska mur jag hade byggt upp.

Sedan dess har det varit jag och han. Vi. Oskiljaktiga. Han lugnar mig när jag behöver det som mest. Han lär mig tålamod och punktlighet. Jag lär honom spontanitet och finkänslighet. Han är min klippa och jag är hans luft (inside joke, beror på horoskop och våra tecken, haha.) Jag litar på honom fullt ut, så som jag aldrig har litat på någon förut och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Det bästa som finns är att somna och vakna upp i hans armar. He's the one.

Under den sista inventeringen, när det var dags att gå hem, lade jag märke till en lapp inne på kontoret. Det var en lista över alla som jobbade den kvällen och vem som jobbade med vilken sektion. Den gick i alfabetisk ordning och mitt namn stod först på listan. Bredvid mitt stod hans. Azra + Tin. Då visste jag.

..and they lived happily ever after.

I've got a love and I know that it's all mine, oh.
Do what you want, but you're never gonna break me.
Sticks and stones are never gonna shake me, oh..

 

Om det här vädret (läs: regnet) tror att det ska få mig ur balans, så tror det fel. In you're face, little rain! U inat sam ti danas plattala kosu, pa ti padaj koliko god hoces. Mhmm.

Sitter för tillfället hos mamma och äter morotskaka. Hon är så duktig på all slags matlagning och bakverk, det är helt sinnessjukt. Fast sen så har jag ärvt lite av det, så mina matlagningsskills är faktiskt rätt så grymma. Det räcker med att jag ser eller smakar på något en gång så kan jag göra det utan recept. Helt talented och sånt, haha. Och jag stör mig på min icke-självdisciplin. Lovade mig själv att åka till biblioteket för att plugga lite innan jobbet, men det har inte blivit av. Jag menar.. morotskakan lockade liiiite mer än biblioteket. Ali zato cu sutra grdno platiti - morat cu u skoli biti sat ranije. Skönt att söta S erbjuder sig att också komma tidigare, pa mi on mozda moze malo bolje objasniti (zna i on da sam izgubljen slucaj, haha.) Oh, well. Saknar min älskling som fan, men som tur är har helgen gått snabbt och nu dröjer det inte länge innan jag får kramattackera honom. Yaay.

Odoh jos malo morotskaka (murutskake) sebi da izvadim i onda picim. Är inte så pepp på att jobba idag, men det är ett skitkort pass, så det är väl helt okej. Ingen måndagsångest här, inte! Puss!

Okej. Jag är fortfarande upprymd över att jag gick på föreläsningen. Ni vet när man upplever något som gör att man känner att man utvecklas som människa? Då andligheten i en själv ökar och man får mer energi? Precis så var det igår. Och så var det i somras då jag åkte utomlands och fick uppleva en massa nya grejer. Det var en enorm milstolpe i mitt liv, av flera anledningar, och hur konstigt det än må låta är jag en mycket mer mogen Azra nu, och min omgivning märker det. Det är imponerande hur små saker i livet kan göra att man får insikt och blir mer ödmjuk, men samtidigt lär sig att vara realistisk och se igenom saker (och människor) lite snabbare.

Vaknade vid 10 riktigt utvilad och jag vet att jag drömde någonting, minns inte vad just nu, som fick mig att vakna med ett leende på läpparna. Nu är jag på ett strålande humör och lyssnar på en massa feelgood-låtar. Ska ta en lång dusch, ge mig själv en omgång (haha) med ansikts- och hårinpackning och fixa till mig lite extra mycket. Bara för att. Sedan måste jag åka hemifrån lite tidigare för att köpa en flaska vitt till mig och min partner in crime. Någonting säger mig att detta kommer att bli en mycket intressant (och bra) dag. Och jag önskar alla er det samma, njut av låten!

My yesterday was blue, dear. 
Today I'm part of you, dear. 
My lonely nights are through, dear, 
since you said you were mine..

Så däääära, ja. Mätt och belåten. Finns det någonting godare än en kvällsmacka med poli salama och majoneza? Perfekt kvällsmat, om ni frågar mig. En kopp vaniljte till det i krug je savrsen. Typ.

Var i Hjällboskolan förut för att lyssna på en föreläsning som hölls av Sulejman Bugari (klickbart) och en kvinna vid namn Amira Cehic, som arbetar som psykiater. Gick dit utan några som helst förväntningar, mest för att göra min mamma sällskap, och är hemma nu - alldeles upprymd och jätteglad över att jag tog mig tiden att lyssna i två och en halv timme. Det var mycket snack kring religion och islam och religionsläraren i mig njöt till fullo. Jag kan väl med handen på hjärtat säga att jag inte riktigt vet var jag står i religionsfrågan - ibland är jag mer troende, ibland lite mindre - men detta var totalt värt att lyssna på. Det krävs ingen religiös människa för att inse att vissa grejer som han tar upp är väldigt insiktsfulla.

Jag älskar hur han tog upp förlåtelse som en nyckelgrej. Och det här med inre ro. Alla vi människor törstar efter någonting i livet och ju mer man är tillfredställd i själen, desto mindre blir törsten. Hur sjukt eller klyschigt det än må låta så var det en riktig eye-opener att sitta där och lyssna på honom. Vissa saker han sa är så självklara, men man är inte medveten om dem förrän någon säger det högt - sätter ord på självklarheten.

Idag åkte T utomlands och blir borta i några dagar. Och hur glad jag än är för hans skull - znam da je dugo cekao da ovaj dan dodje - så är det en enorm prövning. Inte för honom. Eller för oss. Men för mig. Och nu är ett sådant tillfälle då känsla och förnuft står i direkt konflikt med varandra, bara att jag inte vet vilken av dem som är boven. Av någon oförklarlig anledning (jos uvijek me cudi ta moja reakcija) var det riktigt tungt att följa honom till dörren, kyssa honom farväl för att slutligen bli ensam kvar i en enorm lägenhet.. utan honom. Men jag log bara. Log samma sekund då vi vaknade på morgonen, medan vi åt frukost och då jag kramade honom jako, jako. Jag är övertygad om att det blir bra i slutändan, i kao sto kazu u pjesmi - moj problem nije od mene veci. I will not give up without a fight.

Nu till helgen väntar jobb och sedan blir det några intensiva dagar i skolan. I morgon ska jag till min finaste Vupi efter jobbet för en mysig sleepover med lite vin och tjejsnack. Hade ett långt telefonsamtal med henne tidigare idag och hur sjuk konversationen än var (med en massa svordomar och fula ord) så blev jag lättad. Hon är objektiv i stunder då jag inte är det, så det var skönt att få vissa saker bekräftade. Om inget annat så för att stilla mitt eget sinne - some things aren't just in my head. Ali o tom po tom.

Oh, well.. nu blir det sminkborttagning, lite filmtittande i onda spavanje. God natt!

Prepoznajem tvoje brige sada meni bliske,
i zovem te da se borimo za bitke iste.
Upoznajem novi svijet, a tuga neka ceka.
Ja pocinjem zivot ispocetka.

I love the way he speaks,
I love the way he thinks..