AzricaK

Så däääär, ja! Nu är tentan inskickad och jag sitter och tittar på mina tomte-pape-beklädda fötter som står på bordet. Och så andas uuuuuut. Jag som alltid säger åt T att inte ha fötterna på bordet. Oh, well... mössen dansar på bordet när katten är borta, haha. Och snacka om att vara sent ute. Vi hade till 00:00 på oss och jag skickade in den alldeles nyss. Mental high five till mig själv!

Det skulle sitta fint med en kopp varm choklad nu, så det tänkte jag ta och fixa och sedan tvätta av sminket. T är på träning och borde vara hemma alldeles strax, vi får se om jag lyckas hålla ögonen öppna tills dess. Är trött som en gnu efter att ha vaknat vid 8-9 varje morgon (självmant!) I morgon ska jag på en frukostdejt med syrran och därefter får jag ta och besöka vårdcentralen. Har så löjligt ont i ryggen och går sen tidigare idag runt med ett halvrakat ben. Kul. Fan, alltså... är det så här det känns att bli gammal kan jag lika gärna skjuta mig själv. Nu menar jag självklart inte att man ska skjuta gamla människor (halo ba), men jag är en förjävla klenis som är lika känslig som en... tja... snöflinga i sommarsolen (fråga inte). Hade jag fortfarande bott hemma så hade jag sagt "maaaamaaa... booooliiiii meeee" nu och hon hade lagat mat till mig och stoppat om mig och frågat om jag vill ha choklad. Finaste mamma.

Idem! Bas sam suuuugen på varm choklad. Mmmm... oboy!

Lilla, lilla rygg. Vad är ditt problem? Va? VA?! Har haft ont i mer än två veckor nu (vid svanskotan, det kanske heter korsrygg?) och fattar inte vad det beror på. Förvisso så är inte smärtan så där brutal varje dag, men ibland så hugger det till när jag böjer mig fram eller sitter/ligger konstigt så att jag nästan mår illa. Bytte vårdcentral igår, från den i Hjällbo till den som ligger här på Carlanderska, så jag får väl ta och gå dit senast på fredag om det inte blir bättre. Så här kan man ju fan inte ha det. Och när man har en duschkabin istället för badkar så är det redan en pina att raka benen (code word for something else, just sayin'), och då kan ni tänka er hur det går nu, haha. Oh, well.. jag slipper åtminstone frysa med mina pälsbeklädda ben. Närå, så hårig är jag inte och jag tackar mamma för de generna. Ameeeen sistah!

Så nu sitter jag och försöker stresskriva en hemtenta (ni ser ju hur det går med tanke på att jag skriver en massa nonsense här) och samtidigt klura ut vad de menar med "senast på onsdag 29/2 kl. 24:00". Jag väljer att tolka det som att de menar på att jag har hela dagen i morgon också, för jag jobbar idag. Hej, jag heter Azra och är en evig tidsoptimist. Jag försöker faktiskt bli bättre på sånt (T tvingar mig) och att planera lite bättre... men... det är inte min starka sida. Det är ju alltid så mycket roligare att kolla på tv, lyssna på musik, läsa bloggar, städa... ja, ALLT, än att göra det man måste. Fyfan, ibland känns det som att jag är 12, a ne 25 jos malo. Fattar ni, eller... 25! Plökkad bluuuumma, muuuugen kfinna! 

Igår skulle jag bara ta en liten promenad. Det resulterade i en sväng på ÖB och Jysk. Behövde som vanligt ingenting, men köpte en massa ändå. Mestadels skit, sånt som man egentligen inte behöver, haha. Men jag köpte nya gardiner, kuddar och en ny duk till matsalsbordet som jag är skitnöjd med. T likaså. Vår matta går ju i äggvitt, rosa och mörklila och de gamla gardinerna gick också i rosa och lila. Kände att det blev liiiite för mycket rosa, så jag ville bryta av det lite. Och plötsligt fick jag ett sug för grönt. Och det är jättefint! Färgerna tar liksom ut varandra så det inte blir för mycket av nån färg.

Näfan, nu måste jag ta ut kycklingfilé ur frysen da se odledi do veceras och sedan sticker jag iväg till jobbet. Tur att facebook finns. Frågade folk där om de fattade vad som menades med 24:00 och alla sa att jag har hela dagen på mig i morgon. Wooohooo! Sad ne moram stressat, pheeeew. Idem. Puss!

Så igår var vi ute en sväng med Nami, Krilo och Eno. Jag svär, jag har blivit sån pensionär. Vi möttes upp vid nio för att ta en drink på Locatelli (läs: påbörja kvällen med tre shots var) och där fastnade vi också. Och alkohol har inte längre samma inverkan på mig. Istället för att bli sprallo-Azra som skrattar, sjunger, dansar och är allmänt utåt så blev jag istället hängig och trött. Rena rama sömnpillret, haha. Minns inte när jag drack något senast, har kommit ifrån det helt.. vilket iförsig är rätt så skönt, har aldrig varit något större fan av alkohol kako god. Aaaanywho, mina pensionärsfasoner resulteraade i att vi var hemma redan vid halv tolv - med Krilos telefon, plånka och nycklar i min handväska. Lyckat! Så de masade sig över och hämtade dem.

Annars var fredagen mycket mysig. Mamma ringde vid elva för att fråga om jag skulle med henne till Slottskogen för att mata ankorna (har blivit något av en fredagstradition). Ni anar inte hur många ankor (eller det kanske är änder?) det fanns där och de var så söta när de skulle bråka om brödbitarna. A svaki sved sto prodje zastane i gleda, kao da je najveca atrakcija na svijetu, haha. De kanske aldrig har sett två blattar med två stora bröd var stå och mata de stackars hungriga djuren. Sedan tog vi en långpromenad och tittade lite på sälarna, svanarna och pingvinerna. Pingviner, alltså... those bastards stink. Bokstavligt talat. Isto kao riba. Eller så är det kanske på grund av fisken som de blir matade med. Men de var söta kako god.

Typiskt att det ska vara så här fint väder när jag måste jobba. Får nästan ångest av att sitta hemma, men T åkte för en stund sen för han har match, så vi skyller på att jag inte vill gå ut själv. Ma ja, tjesim se. Jobbar bara sex timmar idag, så det är helt okej. Därefter ska jag rusa hem till min fina älskling för att krama ihjäl honom och myyyysa i massor. Dusa.

Mitt huvud spricker snart. Har så ont och mår skitilla. I nesto mi se jede, ali ne znam sta. Är inte sugen på nåt som finns i kylskåpet eller skafferiet. Jag kanske är preggers, hähä. Gluho bilo (få inte en panikattack nu, T!), sånt får man faktiskt ta och vänta till efter bröllop. Annars är det skam. Jag hade inte varit min mors dotter längre. O tati da i ne pricamo. Gluuuuuho i coravo bilo. Haaaaaaaaaaaa. ha. Så himla rolig jag är idag då. Cracking myself up.

Så inatt sov jag som en häst. En psykiskt sjuk sådan. Vi la oss nångång strax efter nio (jag vet, såna badasses vi är) och låg i sängen och spelade wordfeud som de sanna nördar vi är. Och jag somnade utan några problem - för att sedan vakna vid tvåsnåret, pigg som en lärka. Så jag masade mig ut till vardagsrummet och tittade på Nanny Fine och några andra serier (dimmigt tillstånd...) Klockan ringde 09 för att jag skulle på en arbetsintervju. And there you have it - jag har fått ett erbjudande om att jobba som make-up-artist på heltid. Hur awesome är inte det på en skala? Ali cemo vidjeti, ska inte ta ut något i förskott. Finns en hel del pro's & con's, pa cu ovih dana morati dobro da razmislim sta i kako. Ali sam ponosna na sebe kako god. YES, WE CAN! (...kao sto bi onaj americki ciko rek'o).

Efter intervjun träffades jag med mamma för att gotta mig i en Bigmac (oh, baby... it's been too long) och sedan åkte vi till Ikea. Fattar fortfarande inte att jag inte köpte nåt. Det förtjänar en sån där högfärdig klapp på axeln. Ja da nista ne kupim u Ikeji... ha! Zato je kisa kao iz kabla danas padala, haha. Efteråt möttes jag upp med old T (ni vet, som i old Christine!) för att catcha up lite medan han är hemma en sväng från Sarajevo. Efter tio minuter ville vi mörda varann (hatkärlek) och sedan anslöt sig min finaste T. På nåt sätt lyckades det bli svi-protiv-Azre-dagen och de båda T:na insisterade på att jag måste börja träna. Snacka om att kalla någon för fet på ett fint sätt. Mycket fint. Doci ce cica na kolica, neka neka.

Oh, well. Har precis lagt en beställning på lite nytt smink hos Eleven och funderar på att ta mig till Ica Focus för att köpa nåt att äta. Kanske nån frukt. Det är förjävligt när man vill äta, men inte kommer på vad det är man vill ha. Znam... i-landsproblem... definitivt. Näfan, odoh popiti tabletu. Glavoboljaaaa od viiiina (haram!!)

Ps. Idag köpte jag en fin skjortliknande tröja och två linnen för 107:-. Znam, sve se nema, men vad ska man göra... ibland får man faktiskt unna sig. Kad je bal, nek je maskenbal. Ha ja.

Ps2. Mina grannar är säkerligen såna där kentaurer (snälla, klicka och kolla vad jag menar om ni inte fattar), för de tutnjaju som jävla konji när de går.

Dagens fina jag. Ma k'oooo bonbona. Ne'a sta.

Aaaaalrighty. Så nu sitter jag i köket och tittar på när T gör juice. I kallingar. Ingen dålig vy direkt, haha. Väntar på att rödspättefilén ska tina upp också så att vi kan panera och steka den. Det blir firre, potatis och broccoli till middag. Hej, nyttiga. Nej, jag skojar bara. Vi ska kompensera det med såna där röda, sura jordgubbsband (godis), jordnötsringar och gräddglass med färska jordgubbar sen. Hej, frosseri, menade jag. Inte nyttighet.

Kom alldeles strax hem från bion, vi var och spontansåg Chronicle (tror jag att den hette) och den var bra. Helt okej. T tyckte om den i vilket fall. Jag vill också ha superkrafter, fan. Och igår jobbade jag till sju och sedan åkte vi hem till seka och Krilo, för hans föräldrar och farmor har kommit till Götet över helgen. Mamma (som fyllde år igår, yaaay) var också där så det var värsta församligen, haha. Snacka om att fylla ut en lägenhet.

Okej, så här är grejen. När jag jobbade till stängning i torsdags så fick jag ett jobberbjudande av den sista kunden som handlade av mig. En jättesöt tjej som jag har sett innan. Hon kommenterade min sminkning (är alltid helt spacklad på jobbet, haha) och undrade om jag var utbildad makeupartist (malo da se pohvalim). Och när vi chitchatat klart berättar hon att hon kan erbjuda mig en heltidstjänst, bara så där. Kände mig helt stolt och grejeeeeeer. Hur ofta händer nåt sånt, liksom? Okej, som min mamma hade sagt: prvo skoci pa reci "hop" (hoppa först, säg sedan "hopp"), men det är lite kul ändå. Så vi får se hur det blir med det. Javit cu joj se u ponedjeljak da vidimo sta ima da mi ponudi. Yaaay.

Okej, idem sada da kokam potatis i da pohujem firre. Puuuuuss, finisar! Ha en löööövli lördag!

Iphone 4-kameran är så himla mycket bättre än 3:ans. Tar varje tillfälle i akt att sno Ts telefon för att ta kort på mig själv, haha. Skulle den nångång bli snodd så skulle personen ifråga säkert tro att det är en tjej som äger telefonen, för det är i princip bara bilder på mig där. Jävla ego. Och angående håret så är grejen så här, va. Igår hade jag världens sötaste afro medan jag jobbade, och sen när vi skulle hem till N och C så släppte det bara (antar att det beror på Götets fuktighetsgrad). Så idag ser jag ut som nån brutta från 80-talet. Fensi, nema sta. Touuuuch me, touuuuch me.. I wanna feeeel your booooody.

Gaaaaahh. Jag har alltid undrat om det finns nån gräns för hur mycket information ens hjärna kan ta. Det känns som att ingenting jag läser fastnar längre. Jag läser och läser och jag blir bara mer förvirrad ju mer jag läser. Ååååhh. Så himla typiskt att man alltid börjar tvivla på sig själv när slutet när nära (haha, menar såklart när tentan är nära) och man får för sig att man inte kan NÅT, trots att man egentligen kan en massa. Egentligen vore det smartast att kanske gå och ta en lång, skön dusch, bara släppna av och låta kunskapen sjunka in. Och sen läsa lite till. T är inte hemma förrän vid 10-snåret, så jag kan ju passa på fram tills dess. Sen blir det pannkakor till kvällsmat. Znam, znam... muy hälsosamt. Muy, muy. Men man får ju unna sig lite ibland (alltså... ordet UNNA... vadå unna? "JAG SKA UNNA MIG". Så jävla mobbat.) Äsch, who am I kidding - jag UNNAR mig varje dag, haha. Men det är ju bara för att jag har varit med om ett krig i ostala sam svega zeljna. That must be it. HIHI.

Näfan, odoh jos malo citati. Jag ger mig själv ångest. Jävla tenta.

Efter att ha pluggat till tentan som är på fredag tog jag en lång dusch med lite ta-hand-om-sig-själv-pyssel och sjöng det allra högsta jag kunde (jadne komsije...) Och nu sitter jag här med håret invirat i en handduk och i Ts stora badrock. Sån tjuv jag är. Och så läser jag lite bloggar med en kopp kaffe med mjölk (läs: mjölk med en liiiiten, liten skvätt kaffe i).

Alltså... fan vad ledsen jag blir. När blev alla så himla taskiga mot varann? Jag fattar inte. Dels kan jag inte förstå hur någon kan sätta sig framför en dator och skriva så hemska och nedlåtande saker till en annan människa, och dels så förstår jag heller inte hur den människa som får motta såna kommentarer står ut med det. Jag hade blivit helt knäckt, för att vara helt uppriktig. Det handlar inte om att bli omtyckt av alla. Det är omöjligt, för vi människor är inte skapta för att älska var och varannan människa vi möter. Men däremot kan man ändå vara mänsklig och ha såpass mycket respekt att man avstår från att medvetet såra någon annan. Och det handlar heller inte om att inte kunna vara uppriktig. Men att vara ärlig och uppriktig innebär inte att alltid säga det man har på tungan (direktöversättning från bosniskan, ni fattar nog ändå). Bara för att man kan säga någonting innebär det inte att man nödvändigtvis måste.

Vissa blogginlägg är ämnade för att provocera. Andra inte. Och självklart kommer man inte alltid hålla med alla texter. Men man måste välja sina strider. Jag undrar om alla dessa människor någonsin tänker efter innan, och frågar sig själva vad syftet med bråket är. Det är någonting som T har lärt mig - att alltid ifrågasätta vad syftet är. Speciellt när det handlar om konflikter. Är syftet att klargöra någonting och lösa ett problem, eller helt enkelt att bara ha rätt och få sista ordet? Det är klurigt, det där.

Det är just såna här grejer som gör att jag sällan kommenterar hos folk. Det är inte för att jag är för stolt (jag vet att många låter bli att kommentera hos varann för att de inte vill ge den människan "njutningen", helt sinnes!) eller för att jag inte har åsikter angående det som skrivs. Heck, jag läser nästan alla juggebloggares (eller bloggerskors) bloggar och tycker oftast att det är jättekul att läsa det som skrivs eller när det går bra för någon - oavsett om jag känner personen ifråga eller inte. Men jag vill inte lägga näsan i blöt. Och jag vill heller inte bli förknippad med just såna bråk som ibland uppstår. För faktum är att man på ett sätt eller annat blir tvungen att ta ställning och välja sida. Either you're with us... or against us!

Näfan. Jag tycker att ni alla ska ta och vara lite snällare mot varandra. Det finns ingen poäng i att bråka och skriva fula saker till varann, vi alla kommer ändå alltid att ha delade åsikter om precis allting. Det är så mänskligheten funkar. Inte går man fram till en arbetskollega som man tycker lite mindre om och går loss med förolämpningar och kränkande ord, oavsett vad man tycker om honom/henne. Jag säger det igen - man får välja sina strider. Allt är inte värt att bråka om. Och någon dag kommer man att behöva lägga energin på någonting annat. Någonting mycket viktigare än så.

Lycka. Vilket underbart ord. Och det fina med lycka är kanske just det faktum att den är flyktig. För hur annars skulle man uppskatta den?

Jag minns en kväll i juni, år 2011, då jag hade ägnat min kvällstid åt att läsa lite i The Secret. Samtidigt kunde jag minnas hur Blondinbella många gånger hade skrivit om sina så kallade "vision boards". Det lät inte som en dum idé. Jag hade hört mycket om The Secret innan, och eftersom jag är en sån person som ger allting en chans innan jag avfärdar det så köpte jag boken, på bosniska. Detta var i september 2010, då jag behövde en knuff i rätt riktning. Eller kanske helt enkelt ett par uppmuntrande ord efter en stormig period. Boken låg mestadels och samlade damm under resterande 2010 och hälften av 2011. Tills den kvällen i juni, då jag plockade upp den.

Jag läste och läste, stannade upp för att kritiskt tänka igenom vad det stod, och bestämde mig för att tro på innehållet. Bara så där. Allting är möjligt och man har kraften att påverka sitt liv i vilken sekund som helst.

Jag satte mig ner och googlade på olika scenarion som tilltalade mig. Bilder som stod för saker jag ville i livet, saker som jag kanske saknade just på den tiden... saker som jag längtade efter. Den första bilden var på en människa, en känd sådan, som i mina ögon står för skönhet, självständighet, unikhet, tidlöshet, kraft och viljestyrka. Den andra bilden var på någonting som för mig representerar kärlek. Den tredje bilden var på en bostad, en boendesituation. Resterande bilder var på ord och texter som jag kunde identifiera mig med. Jag tog alla dessa bilder och slog ihop dem till ett collage. Därefter satt jag en bra stund och tittade på collaget, samtidigt som jag lyssnade på hjärtemusik (musik som gör att hjärtat gör volter) och log för mig själv. Detta var vad jag önskade för mig själv, och oavsett om det skulle funka eller inte så hade jag tagit ett steg i rätt riktning. Jag hade bejakat det faktum att jag faktiskt förtjänar dessa saker. Sedan sparade jag bilden och stängde ner.

Bilden tittade jag inte på igen förrän nångång i november, då jag råkade snubbla över den. Jag minns hur jag satt med T på sängen i min gamla lägenhet och tittade på semesterbilder. Vi skrattade och pratade om den kommande flytten och plötsligt var den där, mitt framför näsan på mig, och stirrade mig rakt i ansiktet. Och i samma veva insåg jag att jag hade precis allting som fanns på bilden. Allt. Det var en läskig, men mäktig känsla.

Vad jag försöker få fram är att man är sin egen lyckas smed. Jag tror inte att jag på något magiskt sätt lyckades uppnå alla mina uppsatta mål eller träffa mitt livs kärlek. Det handlar helt enkelt om ens egna inställning. Många fler dörrar öppnas när man själv öppnar upp sina dörrar och låter sig själv vara tillgänglig för allt som livet har att bjuda på. Jag säger inte att jag sedan den kvällen i juni har varit lycklig precis varje sekund av min vakna tid. Absolut inte. Jag är bara människa och har mina toppar och dalar, precis som alla andra. Jag är väldigt bra på att gräva ner mig djupt, djupt när saker inte går som de ska. Men jag är minst lika bra på att ställa mig upp igen och glädjas åt små saker i livet.

Det handlar om att kämpa, om att lägga större vikt på de saker man tycker om och uppskattar än på saker som är mindre bra. Det sägs att vi människor kan lyckas med 80% av våra uppsatta mål, men ändå älta de 20% vi inte lyckats med, istället för att ge oss själva en klapp på axeln och säga "bra jobbat!". Det låter som en klyscha, men livet är så himla kort för att man inte ska njuta av varje sekund, eller åtminstone försöka. Gott för med sig gott; man kan börja med att glädjas åt de små sakerna, så kommer allt annat att ge med sig också.

Menssmärta from hellllllll. Gaaaaaaaaaaaaahh. Så, var bara tvungen att få ut det. Känns som att min livmoder (eller vad det nu är som gör ont) kommer att trilla ut närsom, haha. Ni vet känslan. Så himla kul det är att vara kvinna ibland. KUL.

Oh, well. Nu håller vi på och gör pizza i alla fall. Eller ja, vi väntar på degen som ska jäsa färdigt, sen ska ingredienserna på snabbt och in i ugnen. Huuuurry, lilla pizzadeg, är hungrig som fan och magen kurrar högre än... ja, högst!

Yummie, yummie in my tummy! Tonfisk och rödlök, den kombinationen alltså.. jag dreglar lite i skrivandets stund.

Och så här gör man för att snabba på processen, haha. Varma element is the shit.

Titta vad duktiga vi är med frukt. T är besatt av pomelo och köper tydligen två för 80 kr (snacka om ovärt, kad kod arapa mozes kupiti dva za 30 kr u vrh glave... ccc, a sve se nema!) och jag av avocado. Visste ni förresten att avocado också är en frukt? Mmhmmm. Själv föredrar jag det på en macka med örtsalt på. Åh, nu vattnas det i munnen igen.. bas sam glancer (vi skyller på kriget).

Idem. Puss!

Gårdagens kväll var lyckad som fan. Bas nam je bilo ruuuligt. Okej, smrzli smo se dok smo dosli tamo, men sedan började det roliga och det bjöds på buffé och karaoke. Så jävla kul att de hade en massa juggelåtar också, haha. En malaysisk restaurang, tre juggar som sjunger "Mujo kuje" och ett svenskt par som dansar till det. Det blir ju inte bättre än så. Jag samlade mina ballz (skupila muda, förlåt att jag svär, men jag älskar det - to je jace od mene, som min mamma skulle ha sagt) och sjöng Adeles "One and only" i sann cheezy-anda och tittade min älskling djupt i ögonen (från några meters håll). Ma nema, jag förstår att han älskar mig, för jag är ju så söt och mysig och rolig och underhållande i sve to. He....he...h. Kände mig så himla het igår också, med mitt stora fågelbo hår. Fatta folks miner när de frågar hur jag gjorde och jag svarar "med toapapper", epic!

Så, nu ska jag ta och plugga lite medan T är på fotbollsträning. När han kommer hem ska vi gotta oss i hemlagad pizza (vi har blivit pizzaexperter) och mysa. Det är alldeles för kallt för att orka vilja hitta på nåt som involverar att gå utanför dörren, så vi ska bara se på en massa filmer och serier. Vi är överrens om att varje gång vi är nånstans så längtar vi båda till att få komma hem (bas nam je mysigt.. nu är det verkligen hemma här) så vi stannar inne. Yaaay.

Ålrajt, hoppas att ni får en fin lördag! Kako je haos vrijeme, värsta soligt och allt! Steta samo sto je zima, för det är det perfekta vädret för promenad i typ Slottskogen eller Botaniska.

Att det blev krulligt... well, understatement of the year. Här sitter jag och ser ut som Foxy Cleopatra, haha. Fick en smärre chock när jag tog av tygremsorna och håret var krulligt. Sedan kammade jag ut det och fick följande resultat:

Haha, så jävla kul. Ni fattar inte hur kul det är att sitta och pilla i det. Okej, idem da popijem C-vitamin i osam litara vode (typ), för jag känner att min jayjay har börjat att protestera sen igår (sigurno sam se nahladila, story of my life) och min mamma kommer att hugga mig om jag får urinvägsinfektion igen. "Samo ti hodaj gola i bosa... SAMO TI". Jag hör hennes ord så tydligt. Kom igen, lilla jayjay, samarbeta med mig.. du har varit så snäll och lydig på sistone, a takvu te volimo.

Puss!

Då kan vi väl ta några exempel på saker som kan provocera ihjäl mig:

- Direktöversättningar. Det heter inte "umorna sam na ovo vrijeme". What the hell, dude! Och likaså heter det inte "sjedim u suncu", utan NA. Svenskar kanske sitter I solen, vi juggar sitter PÅ den (bara för vi är så coola). Det går inte att bara översätta allting rakt av. NE IDE.

- Nån idiot lägger upp en bild från den obligatoriska semestern i hemlandet och under bilden står det "ja u Banja Luku". Det heter "ja u Banja LUUUUUUUUCI". Hur svårt kan det vara? För inte fan säger man väl "bila sam u BosnU", utan "BosnI".

Lika skrattretande är det när de inte vet hur man böjer namn rätt. Gillar man (till exempel) Sanels bild - svidja mi se SanelOVA slika. Inte SanelINA. Det sistnämnda blir ett tjejnamn.
Okej, det kanske är jag som är alldeles för hård. Jag är medveten om att de flesta 80- och 90-talister kom hit när de var väldigt, väldigt små (eller så är de till och med födda i Sverige), men är det bara min mamma som har forcerat språket på mig och min syster? Blev inte ni också tvingade att gå i bosanska skola, hemspråk och så vidare? Gud förbjude om vi snackade svenska hemma, för det fick vi ändå utlopp för i skolan och bland kompisar.

Ålrajt, jag kanske inte ska kasta sten i glashus. Det är väl förståerligt att man tappar mycket av ett språk om man inte talar det frekvent. Men jag blir ändå irriterad, haha. Jag blir också irriterad när folk särskriver (sär skriver, haha) och när de snackar som böndernas bönder med egenpåhittade ord. Såna är värst och är snabba på att rätta andra och håna dem för deras uttal. Don't shit where you eat, man.

Okej, nu ska jag faktiskt gå och fixa till ett afrokrull med tygremsor (mmhmm, you heard me) för att se om det är nåt att ha inför i morgon. Ts kompis fyller nämligen år och vi ska på karaokekväll. Kul! Puss.

Fem månader. Fem alldeles underbara, mysiga, roliga, allvarliga, känslosamma månader. Det firar vi idag. Och dagen till ära fick jag en stor blombukett med rosor, liljor och något som ser ut att vara gigantiska fredskallor. Satt och pluggade inför nästa fredags tenta när det ringde på dörren. Och eftersom jag är en mes och hatar att öppna dörren när någon kommer oanmäld (speciellt när jag fortfarande sitter i pyjamas och fågelbofrisyr) så sket jag i att öppna. Då hörde jag hur nyckeln vreds om i dörren. Puuhh. Och där står min fina älskling i sin vit-marinblå-randiga mössa. Stvarno ga ne dam.

Och nu känns det som att tiden hinner ikapp oss. Redan för länge sedan sa vi hela tiden hur det kändes som om vi alltid hade varit med varann - i all evighet - och nu känns fem månader som en rätt så stabil siffra. Den motsvarar det vi har upplevt och gått igenom tillsammans.

Så idag är det en massa plugg som står på schemat. Jag erkänner, jag hade kunnat vara mycket mer effektiv idag (jävla facebook, jävla youtube, jävla mail, jävla bloggar.. jag blir så distraherad!) men i morgon får jag se till att ta mig själv i kragen. Och ikväll, när T är borta och tränar. Nu ska jag nämligen in till stan, osminkad, och köpa mig en foundation. Har klämt ut den allra sista droppen och ingenting finns kvar. Ett par boots hade heller inte suttit fel, då jag har lyckats förstöra (läs: slita av sulan) på två par under en månad. Antingen är det jag som är smotana som fan, eller så suger kvalitén. Eller så är det en fin kombination av båda, vem vet. Jag skulle tippa på det förstnämnda, dock, eftersom jag så sent som igår lyckades hälla ut en hel kopp med kaffe i sängen på Ts sida. Han var snabb med revansch och hällde i sin tur ut en kopp te på vår fina vardagsrumsmatta. Tur för honom att teet var genomskinligt, eller att det inte var kaffe, för mattan är ljus och jag är inte på humör för att ribati cilime som en förtryckt kvinna. Ha ja.

Nej, nu ska jag gå och ta på mig den tjockaste tröja jag har (och leggings under jeansen, holla) och bege mig mot stan. Foundation, boots.. och eventuellt nån snygg klänning. Bara för att. Jag är besatt av klänningar, ne znam vise ni koliko ih imam. Men en till kan inte skada. Och så ska jag handla saker till middagen, som ännu är okänd. Ska tjuvtitta i andras korgar för att få lite inspiration. Eller så snor jag helt enkelt någon annans fullproppade korg, betalar för varorna och så är problemet ur världen, haha. Puss!