AzricaK

Okej, nu är flytten äntligen klar. Eller ja, alla mina grejer är här nu. Måste fortfarande städa klart lägenheten och slänga alla grejer ur källaren, men därefter lämnar jag över nycklarna. Och det är en befrielse. Har fått slita mycket trots att 28kvm känns lite och det var mycket som skulle pillas, fixas och slängas. Det är otroligt hur mycket skit man egentligen lyckas samla på sig. Soffan och sängen sålde jag till en student (han fick vardagsrumsbordet på köpet), slängde två svart sopsäckar med kläder, filtar, ukras och dylikt (som min granne tydligen fick nytta av sen, haha) och resten tog jag med hit. Och det är så konstigt hur alla hans saker och mina saker passar så bra ihop. Bas se sada osjecao kao dom. 

På lördag hyrde jag en släpkärra och vädret bestämde sig att få världens utbrott (hej-snöstorm), men vi fixade det galant på bara två-tre timmar. Vi jobbade effektivt som fan (mozemo komotno otvoriti firmu za selidbe) och sedan belönade vi oss med cevapi på Monaco. För att tacka seka och Krilo för hjälpen bjöd vi över dem på middag i söndags, och mamma likaså (hon har nog varit den som har hjälpt mig mest), så vi satt och åt, myste (mös?) och skrattade. Det syntes att de trivdes som fan och att de var imponerade över hur snabbt vi hade fixat iordning allt med tanke på vilken tumult det var hos oss dagen innan.

Och de senaste veckorna har varit lite halvt kaotiska, så jag har inte orkat hålla er uppdaterade om vad som händer. Men det är livet, antar jag. Det kan inte alltid vara en dans på rosor med fin bakgrundsmusik i sve to. Ibland kommer det pitfalls, men dessa existerar väl för att lära en att ta vara på och uppskatta de bra stunderna. Jag som person har väldigt lätt för att gräva ner mig väldigt djupt när saker inte går som de ska (blir helt apatisk), men när jag väl bestämmer mig för att skaka av mig det så gör jag det med kraft. Och i morgon börjar jag med att gå upp till Humanisten och prata med studievägledaren. Detta blir bra! Gäller bara att pusha sig själv och ha självdisciplin.

Jag är så glad att T är väldigt olik mig när det kommer till motgångar. Jag är överlag rätt så positiv av mig och ser alltid ljuset i tunnelns slut, men han är ännu värre (eller bättre, kanske man ska säga). Jag blir så imponerad av hans viljestyrka och mod, och hur han konstant lyckas ha ett leende på läpparna trots att solen inte alltid skiner på hans himmel. Och det lär mig att stänga ute allt annat när vi är tillsammans. När vi är ensamma och har egentid så existerar ingenting annat - bara vi och våra interna skämt. Och det är precis så det ska vara. Han får mig att glömma allt annat, oavsett vilka bekymmer som ligger och pyr, och jag älskar och respekterar honom för det. Det finns ingen skönare känsla än när man har så mycket att lära av människan som man älskar. Eller när man märker att samma människa lär sig av en själv. Jag är så glad att vi är såpass olika.

Nu ska jag gå och ta en C-vitamin, en Panodil och göra te (har blivit sjuk... igen) och sedan väntar jobb. Får äta upp det jag sa igår när jag pratade med chefen: "det är ett så kort pass, så jag tror att jag klarar mig"... och här sitter jag, halvt febrig och lika täppt i näsan som en myrslok (fråga inte) och måste jobba i fyra timmar. Bra jobbat, Azra. Bra jobbat! Oh, well.. här kommer en låt som jag och T gillar att dansa (läs: skutta) till (snacka om ego) och så en bild på min tomma lägenhet. Aaaah, befrielse!